Stor entusiasm i arbetet och ett starkt engagemang är positiva egenskaper som kan vara en stor tillgång. Men för mycket av det goda kan dra ner dig i ett stort svart hål. Lämna därför engagemanget för jobbet utanför dörren när du kliver in i hemmets trygga vrå.Stor entusiasm i arbetet och ett starkt engagemang är positiva egenskaper som kan vara en stor tillgång. Men för mycket av det goda kan dra ner dig i ett stort svart hål. Lämna därför engagemanget för jobbet utanför dörren när du kliver in i hemmets trygga vrå.
Det är inte hur mycket tid du lägger ner på ditt arbete som avgör hur väl du klarar av att hålla balansen. Istället är det ditt mentala engagemang som du gör klokt i att vara försiktig med.
– Personer med stark drivkraft i jobbet och som har svårt att se sina behov och begränsningar riskerar att råka illa ut, säger Ann-Sophie Hansson som är medicine doktor vid institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap vid Uppsala universitet.
Nyligen lade hon fram en avhandling om personer i människovårdande yrken som utsätts för ohälsa. Hon menar att hennes resultat i allra högsta grad gäller poliser.
– Jag är övertygad om att många poliser har valt sitt yrke utifrån en vilja att hjälpa andra. Många ser det nog som ett kall, säger hon.
Och med kall och drivkraft följer också krav på att något ska uträttas. Det är anspråk som kommer både från individen själv, men också från samhället. En polis väntas lika självklart reda upp en stökig situation, som en läkare förväntas göra allt för att rädda liv.
Men verkligheten är nyckfull och det är inte alltid man lyckas uträtta precis det som var tänkt. Det är då tvivlen på den egna kompetensen och förmågan riskerar att komma smygande.
– Otillräcklighetskänslor skapar en inre stress som är tröttande i längden. Det gäller att sätta en gräns för vad som är rimligt att uppnå, säger Ann-Sophie Hansson.
Lagom är bäst
Hon menar att mycket handlar om att skapa jämvikt i tillvaron. Det vill säga att engagera sig så där lagom mycket i jobbet.
– För det första är det bra att känna sig själv. Vet man med sig att man har en stark drivkraft i det man gör bör man vara extra uppmärksam på hur mycket man ger av sig själv, säger hon.
Dessutom bör man se det egna engagemanget som en ändlig resurs. Det går inte att mentalt vara i jobbet hela tiden.
Men självkännedom i all ära. Ann-Sophie Hansson tycker också att det är en chefsfråga att se till att medarbetarna inte far illa. Som utomstående kan chefer ha lättare för att uppmärksamma om deras medarbetare klarar av att sätta gränser för sig själva. En utomstående person kan också lyfta bort mycket ansvar från individen, genom att istället betona organisationens betydelse och sätta arbetet i ett större perspektiv.
Hon anser dessutom att det redan under utbildningstiden borde diskuteras mer hur man hanterar sin mentala hälsa i den här typen av arbete.
Zappa framför tv:n
I stressforskningen brukar vikten av återhämtning betonas och Ann-Sophie Hansson håller med.
– Då handlar det inte i första hand om att sova, påpekar hon, utan om att låta hjärnan få göra något helt annat för kropp och själ.
Meditation fungerar för vissa eller att tillryggalägga ett visst antal kilometer i motionsspåret. Men att bara sitta och zappa framför tv:n eller läsa en bok kan fungera minst lika bra.
– Och man får stänga av telefonen. Det har man rätt att göra, utan att känna skuld för det.
Vara nöjd med vad man gör
Men det är också viktigt att se och försöka känna sig nöjd med det man faktiskt gör. Kanske kan man tänka att man har ett stort engagemang och att det är bra i sig. Men också att man måste sätta gränser för sig själv och känna efter när man inte längre mår bra.
För att få hjälp att hitta sina gränser kan regelbunden handledning vara bra.
– Får man inte det är det viktigt att försöka hitta stöd i det egna nätverket. Det kan vara till stor hjälp bara att få berätta vad man varit med om och hur det kändes.
Hon får medhåll av socionomen Anette Blomgren som är personalkonsult hos polisen i Göteborg.
– Det kan låta lite löjligt, men att få prata av sig fungerar faktiskt, säger hon.
Hon säger också att hamna i tröstlösa situationer, där hat, våld eller sorg dominerar, kan urholka de bästa ambitioner. Och det behöver inte vara en akut situation, som gör att bägaren till slut rinner över. Någon kan ha varit med om flera olika händelser, där var och en inte är särskilt extrema, men tillsammans får de personen att må allt sämre.
Stålmanssyndrom hindrar många från hjälp
Dessutom riskerar den som möter mycket elände i jobbet, inte bara att hamna i depression och hopplöshet. Faran att bli kall och cynisk är en minst lika stor – och kanske vanligare. Att hela tiden bli utsatt för provokation i jobbet, gör något med ens människosyn, menar Anette Blomgren.
Personalkonsulten erbjuder samtal, där hennes klient får vrida och vända på den uppkomna situationen. Krävs det djupare terapi kan hon lotsa polisen vidare till rätt person.
Men enligt Anette Blomgren är det inte självklart, att den som mår dåligt själv inser att han eller hon behöver hjälp.
– Det finns fortfarande ett Stålmanssyndrom hos många poliser, och de ber inte om stöttning. Ofta är det chefen eller någon kollega som först noterar att allt inte står rätt till, säger hon.
Annette Wallqvist
