Då har representantskapet 2012 genomförts i Västerås. Väl hemma igen finns nu tid för reflektion och eftertanke. Och det behövs.
Då har representantskapet 2012 genomförts i Västerås. Väl hemma igen finns nu tid för reflektion och eftertanke. Och det behövs.
Repskapet har en fin fasad. Allt ser bra ut. Högtidligt, välregisserat, festligt, stort och via olika kanaler kan vi följa alla viktiga beslut som fattas. Men den fina fasaden imponerar inte på oss. Vi var ju innanför och såg spelet bakom fasaden. Vi var där.
”Tanken svindlar nästan för just nu känns det som om medlemsperspektivet delvis är förlorat, åtminstone om du är polis utanför storstadsregionerna.”
Vi såg de som grävde i den redan djupa sprickan i Polisförbundet. De grävde rejält. Varje försök att vidga debatten, att öka perspektivet eller att se en fråga ur ett annat perspektiv slås ner direkt. Inget ska få störa de stora demonregissörernas planer på att tillsammans, i treenighet styra hela Polisförbundet i ”rätt” riktning.
Ett ombud från ett mindre förbundsområde är inte där för att påverka besluten. Inte många är så naiva att man tror det längre. Det spelar ingen roll om du har alla argument i världen, föreställningen är redan regisserad och grävarna jobbar på ihärdigt. Vi har träffat flera ombud som ser och upplever grävarnas flit. Flera ombud har sagt till oss att ingen verkar lyssna på argumenten, ingen vill försöka förstå och allt viktigt är redan bestämt. Det känns meningslöst.
Åhörare säger till oss: Vad gör vi här? Varför inte åka hem? Varför är vi så elaka mot varandra? Är vi inte starka tillsammans? Här är ju takhöjden lägre än på jobbet.
När vi får höra detta av nya fackliga kamrater skäms vi. För vi har inga bra svar. Men om detta är en utbredd uppfattning bland våra kamrater som ska föra verksamheten vidare en dag, ja då blir vi rädda för då är vi illa ute.
Vi är inte bättre än någon annan, men vi känner starkt att detta måste förändras.
Ska det vara någon mening med att vi träffas på nästa repskap måste vi börja diskutera den fackliga grundtanken, solidaritet, vår egen arbetsmiljö och hur vi uppträder mot varandra. Då skulle även ett ombud för medlemmar utanför storstadsregionerna få vara med och påverka. Tanken svindlar nästan för just nu känns det som om medlemsperspektivet delvis är förlorat, åtminstone om du är polis utanför storstadsregionerna.
Och enligt vår uppfattning är det så att risken nu är större än någonsin att vi alla kommer att trilla ner i sprickan den dag kanterna blir för smala.
Vi tänker inte ta emot en spade i huvudet för att vi hävdar solidaritet med de som har halkat efter i löneutveckling och den fackliga grundprincipen ”lika lön för lika arbete”.
Vi kräver att förbundsstyrelsen nu visar ledarskap och för Polisförbundet mot en hamn där alla vackra texter får ett verkligt innehåll och där vi bryr oss om alla i Polisförbundet.
Vår ordförande Lena Nitz brukar säga ”det är hela laget som vinner matchen”. Men då måste också alla få spela!
Representantskapsombuden
Thomas Agnevik, Joel Gerdin, Björn Hoppe, Kerstin Sjöberg, Fredrik Lundquist, Jonas Emilsson, Lars Brink, Jonas Nimborn, Anders Svensson, Torgny Olofsson, Jan Johansson, Hans Grenemark, Annelie Larsson, Tomas Stjernfeldt, Per Hörberg, Angelika Westergård, Jari Kiemunki, Gunnar Norgren och Anders Karlsson.
LÄS förbundsstyrelsens svar: ”Vi välkomnar konstruktiv kritik”
