Det känns som jag varit till havs och kommit i land efter en svår storm. Allt ska vara som vanligt, men inget är som förr. Kroppen återhämtar sig efter cellgifternas passage via vener, likt ett misshandlat innanmäte. Jag hörde någon beskriva med orden skelettdepression. Det köper jag till fullo. Det har varit tufft, det ska jag inte hymla om, men tänk om den j..vla cancern kommer tillbaka?
”Hon vände sitt ansikte mot mig innan båren rullades ut genom dörren. Hej då, då åker jag och dör då.”
Ett möte som lämnade avtryck på mig var när jag låg på vårdavdelning i en sal för fyra patienter. Vi hade endast draperier mellan sängarna. Allt hördes. Kvinnan mitt emot fick beskedet av läkaren att behandlingen inte gick att genomföra längre, men att hon inte skulle få ha ont i slutskedet. Hon hade morfindos och flera påsar på magen med tillhörande slangar. Jag frågade om hon var rädd. Nej, kom svaret. Hon ville inte ha mer behandling och hon var redo. Strax efter kom sjuktransporten. Hon vände sitt ansikte mot mig innan båren rullades ut genom dörren. ”Hej då, då åker jag och dör då.” Vi log mot varandra i tyst samförstånd. Hon blev förd till Hospis medan jag några dagar senare kunde klä mig själv och gå från Radiumhemmet på egna ben.
Lyckan kommer, lyckan går. Jag har en härlig känsla som att stå vid bryggan och låta havsbrisen fånga håret. Ja, håret har vuxit ut igen.
Tillbaka till yrkeslivet efter ett års sjukskrivning var som ett blankt tomrum. Det var bara att börja om från början igen. Vadå-RAR-DUR? Lägg till Palasso och Outlook på det. Telefon som ringer, mejl som ska besvaras. Anmälningar kommer, anmälningar går. Vissa blir bra, medan andra inte ens blir inledda förundersökningar. Otillräcklighet kanske är en del av livet? På med tjänsteminen och kavla upp ärmarna. Var objektiv under förhör både mot målsägande, misstänkt och vittne. Allt rullar på och det är guld att få vara med igen.
Trots arbetsbelastningen skulle vi lägga allt åt sidan för en dag och sitta och vika papperssvalor för att lära oss att bli effektivare. Jag som bara hade lekt med Barbie som barn hade svårt att få mitt tilldelade papper att lyda. Kollegan bredvid visade med flinka fingrar. ”Se-vik så här.” Med tungan rätt i mun kastade jag den nytillverkade svalan. Den flög längst i korridoren. Min svala vann! Jag kände mig som en bedragare.
Inför hela gruppen skulle jag berätta om varför min svala var bäst. Mitt svar kom tvekande. Ett bra arbete kan bara utföras med stöd, förankring, vilja och tillsammans med kollegor.
Inne på tjänsterummet ringer telefonen. Samtalet besvaras. En person vill anmäla en annan person för att ha blivit kallad hora på Facebook. Och? Tänk om jag bara fick säga –stäng av datorn eller mobilen och gå och lägg dig. Hur effektivt som helst.
Alla har olika referenser och upplever situationer olika. Det som kan vara fruktansvärt, olidligt och skrämmande kan likväl vara helt normalt för andra. Mycket vill ha mer. Den sjukes önskan är bara en – att få vara frisk.
Känslan vid havet finns kvar. Vågorna rullar in och river med sig sanden och sköljer över bryggan. Det är ett sug ut. Jag vill följa med men ändå stanna.
Helena Haag
Kriminalinspektör vid Västerortspolisen i Stockholm
