Förståelse för sociala aspekter tycks inte finnas, i alla fall ges det inte något öppet forum under omorganisationen, skriver Sven Nilsson, kommissarie i Norrtälje.
Hade inte tänkt ”bry mig” men kan inte låta bli när jag hör, ser och känner flera av mina medarbetares oro inför organisationsförändringen. Den springande punkten är att man främst känner att den sociala tillvaron ”skakas om”. Otaliga är de gånger jag har hört frågor ställas som rör den egna situationen. Frågorna har ställts till alla tillgängliga nivåer inom vår hierarki, men aldrig fått något konkret eller lugnande svar.
Jag har full förståelse för att svar inte kan lämnas beträffande funktioners, gruppers och liknande placering innan alla beslut är fattade, men och ett stort men är hur man hanterar den enskildes oro. Förståelse för sociala aspekter tycks inte finnas, i alla fall ges det inte något öppet forum.
Själv har jag total oförståelse för hur vår myndighet hanterar den här saken. En mycket viktig, kanske den viktigaste, delen i en organisationsförändring är att få med sig arbetstagarna och så långt som möjligt bygga upp ett förtroende för nödvändigheten av en nyordning. På agendan borde hanteringen av personal stått överst för att få så stor förståelse som möjligt.
För mig har alltid mina medarbetare varit viktigast. Lyckas man få harmoni i leden så utförs ett många gånger bättre arbete.
Är själv övertygad om att de allra flesta, i slutändan, kommer att vara tillfreds med resultatet ur socialt hänseende, man har inte behövt ändra boende, bryta upp barn från skola med mera. Givet kommer vissa funktioner med mera att hamna på andra arbetsställen än det nuvarande, men det är inget ovanligt inom arbetslivet och det är val man själv måste ta, om man vill följa med eller inte. På merparten av arbetsställena kommer man med stor sannolikhet beredas möjlighet att vara kvar, men då med förändrad arbetsuppgift.
MEN: Varför inte informera med det här som utgångspunkt? Bättre att förekomma än att förekommas.
När det gäller själva organisationen så är jag med, teoretiskt. Även här finns dock flera stora MEN. Vid närpolisreformens genomförande myntades uttrycket ”är du inte med på tåget får du kliva av”. Utrymme för kritik fanns inte. Förstår Trafikverkets problem med järnvägarna. Vi/polisen besätter ju tydligen samma gamla tåg som förra gången och samma avstigningsplatser.
Någon matematiker behövs inte för att räkna ut att resurserna inte finns, vare sig ekonomiskt eller personellt, till att genomföra förändringen fullt ut. Även här börjar man i fel ända. Utgångspunkten måste vara tillgängliga resurser och vad de räcker till. Här engagerar man i stället, till stor del, personer som i gemene mans mun kallas för ”ja-sägare”. I mina ögon får jag i dag i likhet med förra gången intrycket att de flesta har sin egen karriär framför ögonen och agerar efter de aspekterna, även om man innerst inne skulle vilja framföra kritiska synpunkter.
Kontenta: Ta hand om medarbetarna. Tillåt konstruktiv kritik från alla led. Agerande efter dessa båda, självklara, grunder kan bara ge en ”vinn-vinn” situation.
Sven Nilsson
Kommissarie
Norrtälje
Region Stockholm
