Tobias Virolainen skriver om lugna julaftnar i tryggt, fast turlag.
Det är julafton. Dagpass. Vi är på väg in till polisstationen med en berusad yngre man som vi hittat liggandes på en bänk vid stadens universitet. Mannen är nyvaken och lite förvirrad, han frågar kollegan i baksätet var vi är någonstans. Kollegan svarar med fejkad dialekt:
”Vi är ju i Göteböörg”.
Den berusade yngre mannen blir mycket konfunderad över detta och undrar hur i hela världen han under natten lyckats ta sig från Örebro till Göteborg. När vi rullar över Storbron, förbi Örebro slott på väg mot polishuset, skiner mannen upp:
”Äh, du försöker blåsa mig, vi är ju i Örebro”.
Vid avvisiteringen i arresten undrar mannen försynt hur länge han blir kvar. Hans mamma har förberett julfirande med syskon och syskonbarn och skulle bli mycket besviken om han inte dök upp. En titt på klockan ger att det är ungefär sju timmar kvar tills Kalle Anka börjar. Vi lovar mannen att om han ser till att sova en stund så är chanserna goda att han hinner till dess. Vi önskar varandra god jul innan celldörren stängs.
Jag har varit förskonad de gånger jag jobbat på julafton. Inte en enda gång har jag varit på jobb som handlar om barn i misär eller där pappa blir full och våldsam. Jag vet ju såklart att det händer, jag har varit på sådana jobb under andra dagar på året, och jag har hört dem ropas ut när jag jobbat julafton, men just då har andra poliser fått ta dem, inte jag.
Faktum är att mina julaftnar i uniform i stor utsträckning präglats av lugn. Tre-fyra julaftnar i rad jobbade jag med samma kollega. Vi arbetade under en period väldigt mycket tillsammans, och julafton var inget undantag. Det var alltid tryggt att arbeta tillsammans med honom, vi var kompisar privat och vi kompletterade varandra på jobbet. Under en turbulent tid när turlagen togs bort och helt fri periodplanering infördes var det tryggt att ha honom. En konstant i en tid av förändring.
Jag är en varm anhängare av fasta turlag. När min pappa gick bort alldeles för tidigt så skyddade kollegorna mig under en period. Jag slapp åka på dödsfall, och jag behövde inte meddela några dödsbud. Ropades ett sånt jobb ut så högg de andra direkt. Jag slapp.
Jag inser givetvis att det måste vara hemskt att arbeta så nära med människor som man inte trivs tillsammans med, men mitt turlag var bra. Vi tog hand om varandra, vi brydde oss om varandra och vi lärde känna varandra mer än som poliser. Jag tror att det gjorde att vi också blev bättre på vårt jobb. Det var en väldig trygghet att som ny polis komma till en välfungerande grupp poliser och utvecklas där, att få jobba med erfarna kollegor och lära i sin egen takt.
Periodplanering har absolut sina fördelar, inte minst när man som jag har svårt att sova efter nattpass, men för mig överväger ändå fördelarna med fasta turlag.
Avslutningsvis. Till gamla turlag 6 vid dåvarande Operativa Enheten vid Örebropolisen, till kollegan D som nämns ovan, och till alla ni poliser som krigar på:
GOD JUL
Tobias Virolainen
polis och jurist
ombudsman på Polisförbundet
