
Camilla Irenmark hann bara var polis i några månader innan hon såg sig tvungen att ge upp sin dröm.

Camilla Irenmark hann bara var polis i några månader innan hon såg sig tvungen att ge upp sin dröm.
– Det hade funnits där länge men nu tog jag steget.
Camilla Irenmark var 35, hennes minsting bara halvåret och hon var helt nyseparerad när hon hösten 2013 gav sig på antagningsproverna till polisutbildningen. Hon satsade allt och
med sin mamma i släptåg som barnvakt åkte hon kors och tvärs för att utföra testerna. Hon kom in direkt och var överlycklig. Det höll i sig utbildningen igenom.
”Det var någon som sa till mig att det finns folk med både hästar och sjuka farmödrar i andra delar av landet och att de inte kan ta hänsyn till alla.”
Enligt Camilla Irenmark själv var hon väl införstådd med att det skulle bli tufft. Hon hade skalat ner till en liten lägenhet. Barnens pappa stod för många kostnader kring barnen och höjt studiebidrag höll henne flytande. Samtidigt höjdes ingångslönen för poliser och det talades om individuell lönesättning. Erfarenhet skulle spela roll. Ett orosmoln var talet om att det skulle behövas poliser till Skåne, det kunde bli tal om tvångsplaceringar.
– Min mamma var så gullig. Hon sa att hon kunde ta hand om barnen när jag gjorde det där halvåret i Skåne innan jag kunde söka mig hem igen.
Camilla förbluffades av inställningen hos HR-avdelning när hon luftade sin oro inför dem.
– Det var någon som sa till mig att det finns folk med både hästar och sjuka farmödrar i andra delar av landet och att de inte kan ta hänsyn till alla.
”Jag tjänade 25 300. De 300 eftersom jag gick ut med högsta betyg. Det räcker ju till barnens lördagsgodis.”
Aspiranten blev intensiv. Camilla Irenmark fick mycket hjälp av föräldrarna och kommunen ordnade barnomsorg på obekväm arbetstid.
– Jag kände att när jag hade barnen så var det inte jag som hade barnen.
När Camilla väl landade en fast tjänst på IGV Norrmalm i Stockholm stötte hon på problem i alla fall. Tidigare fanns möjlighet att jobba ute varannan vecka och varannan inne. Men nu var det nya bud och så fick man inte göra längre. Hon sökte sig därför till utredarsidan.
Camilla, som länge varit engagerad kring våldsutsatta kvinnor hade en tanke om att jobba med det även som polis, men avråddes från att börja i den änden. Det skulle bli svåra och tunga ärenden för en nykläckt. Den grupp som hon i stället valde att jobba på trivdes hon bra i. Men ett irritationsmoment växte sig till bitterhet som färgade verksamheten upplevde hon.
– Jag fick inte en enda månad att gå ihop. Jag tjänade 25 300. De 300 eftersom jag gick ut med högsta betyg. Det räcker ju till barnens lördagsgodis. Samtidigt anställdes civila kollegor, med mindre arbetslivserfarenhet och kortare akademisk utbildning än jag. De gick in på 10 000 mer än mig, säger hon.
Det blev ett ”vi och dem” mellan poliser och civila och ett skitsnackande bakom ryggar. Ob gick hon miste om när hon inte kunde jobba skift.
”Jag var jätteledsen. Att komma hit har kostat mig så mycket både ekonomiskt och på andra sätt.”
Hon beskriver den korta tiden som extremt tärande. Våren 2017 gav hon upp, efter att fått höra att hon inte skulle tro att hon kunde komma tillbaka som civil. Har du en gång utbildat dig till polis så gäller polislön.
– Jag var jätteledsen. Att komma hit har kostat mig så mycket både ekonomiskt och på andra sätt. Men jag kände samtidigt att jag måste ta ansvar för situationen och jag måste försörja mina barn.
Camilla Irenmark trivs med sitt nuvarande jobb som fastighetskonsult, där hon tjänar dubbla polislönen. Men drömmen är inte död. Hon är oerhört stolt över sin resa och ångrar den inte. Nyligen passerade en utryckning henne när hon var på väg till sitt jobb. Då kom tårarna.
– Jag var inte beredd på den reaktionen, men jag kände det så starkt. Jag ska ju vara där.