Annons

Annons

När det man längtat till inte blir som man tänkt sig

Lena Nitz.
Lena Nitz

Ordförande Polisförbundet

Ju tröttare man är, ju mer det snurrat omkring en, desto mer längtar man efter de där välbehövliga semesterveckorna.

Men särskilt för samhällsbärare i bristyrken är sommartid förknippad med en osäkerhet kring den efterlängtade ledigheten. Kanske har man inte beviljats ledigt just de veckor man ansökt om. I coronatider har den här osäkerheten för vissa varit större än någonsin. Det har talats om att skjuta upp sommarsemestrar till hösten och fackförbund har protesterat högt och ljudligt och förklarat att hårt slitna yrkesgrupper måste få vila, måste få hämta andan och återhämta sig.

Inom Polisen är sommarbemanningen sedan många, många år tillbaka ett kapitel för sig. Det är ett knepande och knåpande och pusslande för att få den att gå ihop. Att det råder polisbrist går på så många sätt ut över de enskilda individerna. Det går ut över poliskåren som är så otroligt väl värd sin vila.

Att det råder polisbrist går på så många sätt ut över de enskilda individerna.

Just i år – med de extraordinära förutsättningar som råder – beskrivs läget på sina håll ändå som okej, medan det på andra är många som behövt flytta på sin semester för att få arbetsgivarens ekvation att gå ihop.

För att få den egna privata ekvationen att gå ihop med respektives ledighet, barns ledighet och någon sedan längre inplanerad aktivitet, slutar det med att vissa delar upp semestern i två perioder. Den lagstadgade rätten till fyra veckors sammanhängande sommarledighet väljs bort för att den är omöjlig att få till.

Jag förstår de som gör det valet, men jag tycker att det är sorgligt. Vi behöver alla en längre sammanhängande ledighet där vi ges en chans att gå ner i varv på riktigt och hämta ny kraft och energi inför ännu ett tufft arbetsår. En sammanhängande ledighet under vilken man inte ska behöva känna stress över ett eventuellt sms från en planerare som undrar om man kan gå in och jobba extra under ledigheten när semesterplaneringen på grund av sjukdom och liknande fallit samman.

En sammanhängande ledighet under vilken man inte ska behöva känna stress över ett eventuellt sms från en planerare som undrar om man kan gå in och jobba.

Men när jag tänker framåt ser jag ändå en ljusning, en ljusning som inte bara handlar om sol, värme och semesterliv. Jag ser en ljusning som handlar om de fackliga organisationernas arbete under coronakrisen, på hur fackens viktiga roll lyfts fram av ledarskribenter och politiker och hur arbetsmiljöfrågorna blivit frågor som speglas i den dagliga nyhetsrapporteringen och debatten. Arbetsmiljön har hamnat i ett välbehövligt fokus som bådar gott för framtiden.

Strålkastarljuset har riktats mot de samhällsbärande yrkesgrupperna, dess villkor och roll för att samhället ska fungera. För allt fler tror jag att det har blivit uppenbart att samhällsbärare inte kan drivas av ett kall. Det krävs också en arbetsmiljö som gör att man orkar och håller ett helt arbetsliv och det krävs villkor och löner som speglar värdet av det otroligt viktiga samhällsuppdrag man utför.

Det har vuxit fram en bredare insikt om att när vi inom facken driver på för våra medlemmars bästa så är det också för samhällets bästa.

Ämnen i artikeln

Detta är en ledare. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser