Tack för en bra och mycket viktig artikel i Polistidningen nr 5, den om (o)möjligheten att få jobba där man har sin familj. När jag fick tidningen för någon vecka sedan var jag i samma situation. Jag har gjort allt i min makt från det jag fick antagningsbesked att få en annan placeringsort. I måndags fick jag ett samtal om att jag får en tjänst på mitt hemma-LPO. Känslan var magisk, frun skrek rakt ut och hoppade upp i famnen på mig.

På fredag är det tre veckor till jag är färdig PA. Jag har vetat sedan antagningen att jag skulle få göra aspiranten på en ort där jag inte kan jobba när jag är färdig. Anledningen att jag ändå tog den platsen var dels min ålder, vågade inte chansa på att tacka nej. Och dels att alla sa att det skulle lösa sig under studietiden. Ju närmare examen jag har kommit, desto mer förtvivlan har jag känt. Jag var beredd att återgå till min tidigare tjänst och förberedde arbetsgivaren på att jag förmodligen kommer tillbaka. I hushållet har vi fyra barn och så jag och frun. 

Syftet till att jag skriver är som sagt att lyfta hur viktigt det är att du kan leva där du blir placerad. Jag har flyttat till olika delar av landet tidigare när jag var yngre och inte hade någon egen familj. Just nu snackas det mycket om löner inom polisen, det är en viktig fråga. Samtidigt, för mig innebär det att jag mer än halverar min lön när jag blir polis. Det vill jag inte, men jag kan leva med det. Att lämna min fru och mina barn för att bli polis kan jag inte leva med. 

Anonym