Annons

Annons

Utredarna som började förebygga

Personer med intellektuella funktionsnedsättningar måste få uppleva kärlek och sex som alla andra. Men hur hindrar man att de blir utnyttjade, eller utnyttjar andra? Poliserna Eva Ekblad-Sjölund och Susanne Karlsson tror på att utbilda.
Personer med intellektuella funktionsnedsättningar måste få uppleva kärlek och sex som alla andra. Men hur hindrar man att de blir utnyttjade, eller utnyttjar andra? Poliserna Eva Ekblad-Sjölund och Susanne Karlsson tror på att utbilda.

Eva Ekblad-Sjölund har själv en son med en funktionsnedsättning. Det var därför hon kände igen namnen när de dök upp i olika ärenden på utredningsjouren i Alingsås. Det var ungdomar som hon hade träffat i sonens särskola och på dagverksamheten under årens lopp. Nu hade de råkat illa ut, blivit lurade och utsatta för sexuella övergrepp. I några fall var det de som hade utsatt andra.
– Det var jättejobbigt att se och jag undrade om någon hade pratat med de här ungdomarna om deras rättigheter och skyldigheter när det gäller sex.

Eva är skrivbordsgranne med barnförhörsledaren Susanne Karlsson och de brukar stöta och blöta sina ärenden tillsammans. Även Susanne såg hur personer i den här gruppen återkom gång på gång.
– Det var inte klokt. Det var alldeles för många ärenden upplevde jag. Den här gruppen är ju inte särskilt stor, så vi förstod att de måste vara väldigt utsatta, minns hon.


59 ÄRENDEN

Det finns ingen brottskod för anmälningar om sexualbrott där personer med intellektuella funktionsnedsättningar är antingen målsägande eller misstänkta, vilket betyder att problematiken inte syns i den officiella brottsstatistiken. Poliserna Eva och Susanne gjorde en egen undersökning bland kollegorna i lokalpolisområdet och den visade att LPO Alingsås hade haft 59 ärenden av den här typen under loppet av ett drygt år.

Efter att ha diskuterat problemet gick de till sin chef med en idé om att arbeta förebyggande mot problematiken. En gemensam nämnare för ungdomarna som figurerade i utredningarna var att de hade svårt att avgöra när en sexuell handling övergår i ett brott. Den kunskapsluckan gjorde att de hade svårt att säga ifrån om någon försökte utnyttja dem, samtidigt som de riskerade att gå över gränsen själva och utsätta andra.
– Vi har till exempel haft stora problem med ett par killar i den här gruppen som har sprungit runt och visat snoppen för folk. Två av våra områdespoliser tog ett samtal med dem och då blev det ett uppehåll på ett halvår innan det satte i gång igen, berättar Eva.

Hon tror att det krävs mer uthålliga insatser, och då måste Polisen samarbeta med kommunerna.
– Man behöver prata om integritet och gränser redan i de lägre åldrarna i särskolan, lite som ”Stopp min kropp” i förskolan. Sedan får man bygga på med olika delar i takt med att ungdomarna blir äldre, för i den här gruppen behöver man upprepa saker för att det ska sätta sig, säger Eva.

Susanne Karlsson och Eva Ekblad-Sjölund har skrivborden bredvid varandra på stationen i Alingsås och reagerade på att personer med intellektuella funktionsnedsättningar förekom så ofta i deras ärenden.

Hon förstår att särskolan redan har mycket på sitt bord, men det här borde prioriteras, enligt henne.
– Ger man eleverna den här kunskapen slipper de kanske råka illa ut senare i livet. Det är viktigare än att lära dem världens huvudstäder.

Evas och Susannes chef var med på tåget och gav dem ledigt från utredningsjobbet en dag i veckan för att jobba med projektet. De döpte det till ”Innan något händer” och började ta kontakt med kommunerna i lokalpolisområdet för att sondera intresset. Det blev napp i Lerums kommun. Framför allt var särskolans rektorer intresserade, och där är man nu i full gång med att informera föräldrar, utbilda skolpersonal och hitta lämpligt undervisningsmaterial.
– Det kom inte som en överraskning för kommunen att det här är en utsatt grupp, men jag tror ändå att det blev en väckarklocka när vi på Polisen berättade vad vi ser, säger Eva.

Var det två som dansade fler än tre tryckare så kom någon från personalen och frågade om det inte var dags för en fika.

Dergårdsteatern i Lerum har plats för över 300 åskådare, men den här måndagskvällen sitter bara ett tjugotal föräldrar utspridda på de främre raderna. De har barn i särskolan och har kommit hit för att lyssna på en föreläsning om kärlek och sexualitet bland unga med intellektuella funktionsnedsättningar. På scenen står, förutom poliserna Eva och Susanne, även en professor i sexologi från Malmö universitet som heter Lotta Löfgren-Mårtenson. Hon har intresserat sig för den här gruppen i sin forskning och har intervjuat ungdomar om hur de själva ser på sina möjligheter till sex och kärleksliv.

Hon tecknar bilden av en väldigt påpassad grupp unga som lever i en extremt liten värld. Hon har bland annat gjort fältstudier på danser dit ungdomar med olika funktionsnedsättningar bussas från sina gruppboenden.
– Det var en av få gånger som de fick träffa andra unga människor utanför den krets som de hade gått i skolan med sedan de var små.

20210511 Malmö 
Malmö Universitet  Charlotta Löfgren-Mårtenson
Professor
Fakulteten för hälsa och samhälle 
Institutionen för socialt arbete 
Hälsa och samhälle  Charlotta Löfgren-Mårtenson, professor i hälsa och samhälle, inriktning sexologi och sexualitetsstudier. Auktoriserad specialist i klinisk sexologi.
Lotta Löfgren-Mårtenson, professor i hälsa och samhälle, inriktning sexologi.

Foto: Malmö universitet.

Där såg hon också omgivningens kluvna inställning till den flört som pågick på danserna.
– Var det två som dansade fler än tre tryckare så kom någon från personalen och frågade om det inte var dags för en fika.

Att två ungdomar från olika boenden skulle åka hem till varandra efter dansen fanns inte på kartan.
– Det hade man inga riktlinjer för berättade personalen, så alla åkte hem till sitt efteråt.

På ett sätt är den här slutna världen ett skydd, men den kan också vara en fara, enligt henne. Risken är att ungdomarna är helt oförberedda om de får oanständiga förslag.
– Det finns saker man inte ska behöva ställa upp på, men det vet de inte för de har inget att jämföra med.

Hon kan förstå omgivningens vilja att skydda men hos ungdomarna finns en frustration över att inte få uppleva allt som hör vuxenlivet till: ”Alla pratar om att inget ont får hända mig, jag oroar mig för att aldrig något gott ska hända”, som en av hennes intervjupersoner uttryckte det.

Alla runt omkring måste utbildas i att se varningssignaler så att predatorerna inte kan gömma sig.

I en av bänkraderna sitter två föräldrar som har en elvaårig son i särskolan. Sonens mentala ålder är dock betydligt lägre och tanken på att han skulle ha ett kärleksliv och en sexualitet känns avlägsen. Men oron för att han ska bli utsatt för någon typ av övergrepp är i högsta grad närvarande i deras liv.
– Jag har sagt det ibland. Skulle något hända, då syns vi om ett par år. Jag skulle inte klara av det. Jag hade tagit lagen i egna händer, säger mannen.
Hustrun fyller i.
– Som förälder är det ens värsta skräck att ens barn ska utsättas för något sådant här. Vårt barn kan inte uttrycka sig i tal så det skulle vara väldigt svårt att få reda på om något hänt.
Mannen efterlyser mer kontroll av alla de människor som rör sig runt deras barn.
– Jag vill veta när boendet tar in en vikarie och när skolbussen byter chaufför. Och det räcker inte med ett utdrag ur brottsregistret, alla runt omkring måste utbildas i att se varningssignaler så att predatorerna inte kan gömma sig.

Hans oro är inte ogrundad. För ett drygt år sedan dömdes en taxichaufför för att ha våldtagit en kvinna med autism under en färdtjänstresa i just Lerums kommun. Domen illustrerar hur komplicerade de här fallen kan vara att utreda. Kvinnan hade sagt ja till sex vid tillfället, samtidigt ingick det i hennes diagnos att hon hade svårt att säga nej och gärna ville vara andra till lags.

Nämndemännen i tingsrätten tyckte att färdtjänstchauffören borde ha insett att kvinnan inte kunde värna sin sexuella integritet, och dömde honom för oaktsam våldtäkt.

Men rådmannen var skiljaktig och hade velat se en friande dom. Han tyckte att man fick utgå från att kvinnans handlande var ett uttryck för hennes sexuella självbestämmande. Han pekade på att hon hade skickat ett sms till chauffören några timmar efter händelsen där hon skrev att hon ville ses igen. Dessutom nämnde hon för en person i sin närhet att hon ”trodde att hon var dödskär”.

Att prata om sex är jobbigt för alla, särskilt i den här målgruppen där man måste vara så konkret.

I publiken den här kvällen sitter en mamma som har en tonårsdotter med Downs syndrom. För henne är det dotterns användning av internet som oroar.
– Hon surfar på nätet och är väldigt intresserad av kontakter och killar. Innan hade hon ett öppet konto på Tiktok där hon lade ut filmer och då fick hon en del kränkande kommentarer, men hennes storasyster är duktig och går in och spärrar konton och tar bort det som är kränkande.

Internet är en riskfaktor, bekräftar Eva och Susanne under sin föreläsning. De har haft flera ärenden som startat på nätet. I ett av dem var det en man från Tyskland som fick kontakt med en minderårig flicka via internet. Han åkte sedan till Sverige och hyrde en sommarstuga i närheten av hennes hem och lockade henne sedan till stugan där han utsatte henne för övergrepp.
– Det var otroligt förslaget, kommenterar Susanne.

Hon och Eva förespråkar inte fler restriktioner och mer kontroll av ungdomarna. Däremot tycker de att omgivningen behöver bli bättre på att se tecken på övergrepp och veta när man ska polisanmäla. Viktigast av allt är ändå att utbilda ungdomarna själva, tror de.
– Att prata om snatteri, att det är brottsligt att ta saker i en affär, är inget problem. Men att prata om sex är jobbigt för alla, särskilt i den här målgruppen där man måste vara så konkret. Samtidigt tror jag att de flesta inser att det är nödvändigt när de hör våra exempel på vad som kan hända, säger Eva.

Myndigheten vill ju ha medarbetardrivna projekt, men när det väl kommer ett sådant så har man ingen vana att hantera det.

Projektet ”Innan något händer” har fått positiv respons från chefer på både lokal och nationell nivå i Polismyndigheten. När rikspolischefen var på besök i Alingsås för ett tag sedan fick Eva och Susanne göra en dragning för honom. Ändå är framtiden osäker. LPO Alingsås är på väg att tappa många av sina utredare som byter jobb eller går i pension, och de två kollegorna har fått höra att de inte kan räkna med lika mycket tid för projektet framöver. Och ingen på nationell nivå verkar vilja ta bollen, upplever Eva och Susanne, trots att brott mot personer med intellektuella funktionsnedsättningar är ett problem i hela landet.
– Myndigheten vill ju ha medarbetardrivna projekt, men när det väl kommer ett sådant så har man ingen vana att hantera det. Vem ska ta över och driva frågan långsiktigt? Var i organisationen ska ansvaret ligga? Allt hamnar i ett vakuum, vilket är frustrerande så klart, säger Susanne.

Det är oklart om de kommer få tid att sprida sitt projekt till fler kommuner i lokalpolisområdet, men i Lerum är arbetet i alla fall på rull, något som uppskattas av en förälder i publiken.
– Jag hoppas att vi kan bli lite av en pionjärkommun, för vi behöver prata mer om de här frågorna.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser