”Money talks, bullshit walks”, skanderar aktivisterna samtidigt som de utför en dans som ska illustrera en eskalerande uppvärmning av planeten. De sneglar besviket mot riksdagshuset, det egentliga målet för dagens marsch. Polisen har spärrat av Gustav Adolfs torg mot Norrbro och Riksbron. En av de uniformerade poliserna vid avspärrningen avvisar bestämt en familj med barnvagn som försöker passera. Dialogpolisen Carl-Johan Ahlström muttrar lite om att de borde ha släppts igenom i stället för att tvingas gå en omväg på flera hundra meter.
De som demonstrerar den här dagen kallar sig Extinction Rebellion. Redan tidigt på dagen har de mötts upp i Humlegården, på Östermalm, för att förbereda demonstrationen.
Erik Petschler och hans kollegor är på plats från början. Försöker skapa sig en bild av vad demonstranterna har tänkt sig under dagen. Personer i reflexvästar som ansvarar för kommunikation och säkerhet för rebellernas räkning finns också på plats. Men något tillstånd för manifestationen finns inte.
– Det är väl egentligen inget problem förutom om deras tänkta väg krockar med någon annan demonstration. Då prioriteras ju den som har tillstånd, säger Erik.
Extinction Rebellion beskriver sig själva som ett ”internationellt systemkritiskt nätverk som utövar ickevåldsmotstånd och civil olydnad i syfte att minska risken för ekologisk kollaps”. Att inte söka tillstånd för sina aktiviteter är del av deras modus operandi.
Helgen innan den här demonstrationen har samma nätverk väckt uppmärksamhet för att medlemmar limmat fast sig på landningsbanorna på Bromma flygplats. Då ringdes Erik Petschler och hans kollegor in. Det märks att Erik och dialogpoliserna är väl bekanta med flera av rebellerna och under dagen uppstår mellan varven små, mer eller mindre gemytliga, pratstunder.
– Det är ju en ganska stor del av jobbet att bygga kontaktvägar. Prata med de andra pratar om.
Han säger att en kollega, Jimmy, brukar beskriva det som att en dialogpolis sätt att förstå en gruppering kan jämföras med att förhålla sig till vatten.
– Att när andra kanske nöjer sig med att försöka bedöma läget från stranden, då badar vi.
– Jag jobbar på Polisen och har aldrig hört talas om dialogpoliser förut, säger en kvinna som kommit fram till den lilla gruppen poliser.
Hon säger sig höra hemma på kommunikationsavdelningen och har en tygbit med hembroderat klimatbudskap på bröstet. Kvinnan är också noga med att påpeka att hon inte tänker ägna sig åt någon civil olydnad. Bara att hon står bakom Extinction Rebellions budskap och tänker marschera med dem.
– Om det är lagligt?
Dialogpoliserna förklarar varför de finns och vad de gör. Något de får göra flertalet gånger under dagen.
Dialogkonceptet inom Polisen växte fram i efterdyningarna av kravallerna som ägde rum under EU–toppmötet i Göteborg för 20 år sedan. Det kaos som uppstod ledde till en statlig utredning som landade i krav på nya polisiära arbetssätt. Konceptet med Särskild Polistaktik, SPT, såg dagens ljus.
Dialogpoliser i den mening de finns i dag är en viktig del av det här sättet att jobba konfliktreducerande med stora folkmassor. De ska fungera som en länk mellan polisen och de som vill driva opinion på gator och torg.
I Stockholm finns en grupp på 1+4 dialogpoliser som jobbar heltid. Men på det sättet är Stockholm unikt. Även om det finns dialogpoliser i samtliga regioner jobbar de på andra platser oftast deltid.
När det här reportaget skrivs är gruppen inne i en rekryteringsprocess och Erik berättar att vissa personer inte tror att de passar som dialogpoliser för att ”de inte gillar att snacka med folk”.
– Men vi är inte förhandlare. Vi ska inte heller vinna retorisk matcher och argumentera. Vi ska ganska torrt och tråkigt förmedla Polismyndighetens linje och letar efter folk som är trygga i sin yrkesroll och kan representera.
Samtidigt menar han att förståelse och kunskap är en nyckel till yrket.
– Det gäller att veta varifrån människor kommer. Ideologiskt alltså.
Själv kommer Erik från Mullsjö. Och från punkkulturen. Fast han flyttade till Stockholmsförorten Sollentuna i tidiga tonåren och han är inte helt säker på att han kände sig riktigt hemma i punken heller.
– Jag har väl aldrig riktigt varit bra på det där med att vara del av en gruppering som ska definiera mig.
För honom var inte polisjobbet någon barndomsdröm. Han jobbade på förskola på socialt belastade Malmvägen i Sollentuna när någon sorts vuxenångest fick honom att inse att han nog aldrig skulle kunna leva på musiken.
– Jag sneglade på att bli ordningsvakt, men då sa mina föräldrar, som är skilda, oberoende av varandra att då kan jag ju lika gärna bli polis.
Så fick det bli.
– Det var ju väldigt utanför boxen för mig. Jag fick ta körkort. Och börja träna, det hade jag ju aldrig gjort förut. Bara en sån sak.
Han återvände efter utbildningen till Sollentuna och arbetade en period i samma område där han jobbat på förskola.
– Det är ju ganska speciellt att ha bytt blöja på någon som man nu möter misstänkt för brott. Men det var också väldigt roligt att jobba där.
Via ingripandeverksamheten kom han sedan in på dialogpolisarbetet. Först på deltid. För att bli dialogpolis får man gå två veckors utbildning.
– Den gav mig en bra introduktion.
Utbildningen bygger mycket på motperspektivsföreläsningar. Med organisationer som till exempel Greenpeace.
– Jag hade gärna sett att mer kontroversiella och autonoma grupper än Greenpeace kunde komma på besök. Men det säger ju sig självt att de som ser polisen som motståndare inte kommer dyka upp på våra utbildningar.
Sen finns en del som också handlar om ren poliskunskap. Lagstiftning bland annat.
Inom dialogpolisen har Erik hittat hem och tycker att han i princip jobbar med det som också är hans stora intresse på fritiden – omvärldsbevakning. I Polismyndigheten är han ändå en lite udda fågel. Via Twitter har han gjort sig känd för att debattera svensk drogpolitik. Kort sagt förespråkar han rakt motsatt linje mot till exempel Svensk Narkotikapolisförening och är för en legaliserad och reglerad narkotikahandel.
Just den här åsikten tycks gå ganska bra att kombinera med jobbet som dialogpolis. Möjligtvis skulle det hindra Erik från att jobba med en demonstration för legalisering, men det är ingenting han har behövt fundera över.
– Det är tyvärr inte en särskilt het fråga.
Vid ett tillfälle kommer en kvinna fram till Erik och börjar prata om att också Polisen borde ta ställning i klimatfrågan. Att deras arbete kommer att påverkas av naturkatastrofer och klimatflyktingar. Men Erik känner inte att han har några problem att förhålla sig neutral och gör ett tålmodigt försök att förklara för henne varför det är viktigt i hans roll.
– När jag jobbar är jag helt neutral. Det spelar liksom ingen roll om det är nazister eller Greta Thunberg. Mitt jobb är samma, säger han när han senare får frågan om manifestationerna någonsin rör upp känslor i honom.
Sen kan så klart pulsen gå upp om det blir stökigt, men det har inte med sakfrågorna eller vilka som demonstrerar att göra.
I Humlegården utgör de färgglada, hemstickade rebellerna enbjärt kontrast till gängse flanörer i den fina stadsdelen. Ett par, han med lodenrock och hon med sjal av exklusivt märke knuten kring permanenten, ställer sig på grusgången och läser intresserat på banderollerna.
– Vad handlar det här om för något?
En vänlig aktivist tar sig an att förklara hur illa ute vi alla är och sedan börjar gruppen röra på sig.
Erik går i linje med de som leder tåget. Under marschens gång pratar han med yrkeschaufförer som råkat hamna mitt i demonstrationen, med nyfikna åskådare och med deltagarna. De som vill prata med poliser vill säga. Även om det här är ett fredligt gäng så finns det i tåget personer som inte ger mycket för ordningsmakten och kanske hade varit ett stökigare element i ett annat sammanhang.
Här är det, enligt dialogpolisernas arbetsmetoder, viktigt att inte se gruppen som en homogen massa utan förstå att det kanske är några få som sticker ut.
Till exempel med större benägenhet att bråka än andra. Detta är en av de konfliktreducerande principer dialogpolisen jobbar efter och som kallas differentiering. Genom denna kan man till exempel få gruppen att ägna sig åt så kallad ”self policing” där de delvis sköter lag och lagupprätthållande själva.
De andra konfliktreducerande principerna är underlättande, kunskap och kommunikation. Principerna hänger nära ihop med varandra. För att kunna underlätta krävs kunskaper om vilka man har att göra med till exempel.
– De här demonstranterna vill ju gärna ha polisen på plats.
Erik nämner som exempel när de lägger sig ner i körbanan och någon stressad yrkeschaufför faktiskt riskerar att köra på dem.
– Akut hjärtstopp! Och här ett till.
På sin väg mot Gustav Adolfs torg gör den här dagens demonstranter stopp på vägen. Bland annat på Sergels torg där de tillsammans med dramatiskt kostymerade Red Rebel Brigade och klimatengagerade läkare utför ett skådespel om en döende jord och akut livräddning på densamma. Dialogpoliserna passar på att värma sig i Kulturhuset och låna toan hos ordningsvakterna där. Carl-Johan Ahlström greppar en kaffe och blickar ut genom glasväggarna.
Hans väg till dialogpolisen var en annan än Eriks. Han har en bakgrund med många år som ridande polis innan han 2012 blev dialogpolis. Ytligt sett kan vägen verka lång från höga hästar till dialog och inifrånförståelse, men tvärtom fanns det redan från hästryggen en stor fördel att förstå vilka de man mötte på gator, torg och fotbollsarenor var. Och hos rytteriet i Stockholm är SPT väl etablerat.
En arg cyklist skriker något om ”jävla kommunister” när han tragglar sig förbi folkhopen och i höjd med Gallerian trampar Erik i en väl tilltagen hundskit. Annars förflyter just den här marschen utan dramatiska incidenter. När den når Gustav Adolfs torg tänker dialogpoliserna att demonstranterna nog kan försöka bryta igenom spärrarna, men det blir aldrig så. I stället tycks de bestämma sig för att de intagit en väldigt viktig plats. ”Ett hjärta i staden, mellan UD och Kungliga Operan” till och med. De skapar ett speakers corner med öppen mikrofon. Tillströmningen är begränsad. Kanske hann alla som ville tala göra det redan vid marschens första stopp.
– Lite tråkigt är det ju när det inte händer något, säger Erik.
Carl-Johan menar att han som dialogolis är väldigt förskonad från jobbiga upplevelser.
– Jag har blivit kallad för saker men aldrig utsatt för hot. Aldrig känt mig otrygg. Det har väl kanske att göra med att vi jobbar just med konfliktreducerande principer.
Den före detta ridande polisen tycker sig ha sett en glidning där nya generationers poliser kanske är för unga för att minnas Göteborgskravallerna och varför SPT och dialogkonceptet finns.
– Det yttrar sig i att vi behöver hålla på och förklara vad vi håller på med. Att det fungerar att gå ut och interagera på gator och torg.
Han menar att det bland chefer, men också poliser i allmänhet, ofta finns en fostrande inställning. Till allmänheten och till de som driver opinion.
– Jag menar inte att man aldrig ska vara repressiv, men vårt uppdrag är att leta efter möjligheter.
Han citerar en kollega som brukar säga att två personer som möts med två olika tankar ofta kan komma till en tredje tillsammans.
– Svensk polis måste bli bättre på att förstå det samhälle den verkar i och att samhället är i ständig förändring, säger han.
– Och att ha koll på att det inte är olagligt att i Sverige vara nazist. Att ha sådana åsikter. Eller att tycka att vi ska ha sharialagar. Det är inte heller olagligt.
Inom dialogpolisgruppen ryms enligt Erik och Carl-Johan en ganska brokig mängd åsikter och diskussionerna går varma.
– Jag har så klart en massa åsikter om saker och ting, säger Carl-Johan.
– Dagen efter Agenda på tv brukar alla vara i full gång, berättar Erik.
Utåt kanske de är försiktiga med vad de uttrycker men här är det enligt båda poliserna ingen klyscha att tala om ”högt i tak”.
– Jag skulle nog kalla mig själv för yttrandefrihetsfundamentalist om något, säger Erik.
Temperaturen sjunker på torget i rask takt med solen som försvinner bakom hustaken. Dansen slutar med att demonstranterna lägger sig ner på den kalla asfalten efter att ha gjort klart vad som väntar om vi inte ”agerar nu”. Dialogpoliserna börjar prata om den stundande helgmiddagen och tittar längtansfullt mot polisbussen som ska ta dem därifrån. Carl–Johan, som är matintresserad, pratar om olika sätt att tillreda potatis. Men eftersom avspärrningarna inte utgör något större problem för trafiken, den kan lätt ledas om, så får demonstranterna hållas lite till.
Dialogpolisen
Bildades 2002 efter Göteborgskravallerna.
Finns i alla polisregioner, men på heltid endast i Stockholm och Göteborg.
Jobbar inom tre huvudsakliga områden: politik, etnicitet och religion och opinionsyttringar inom dessa områden.
Arbetar utifrån de konfliktreducerande principerna (Kunskap, Underlättande, Kommunikation och Differentiering).
Bedriver inte underrättelsearbete, spaning eller brottsutredningar.
Arbetsmetoden är baserad på forskning inom gruppsykologi, socialpsykologi med inriktning på sociala identiteter.
Dialogpolisen arbetar också förebyggande. Genom att låta grupper ta plats i offentligheten minskar risken att dessa sluter sig och radikaliseras ytterligare.
