Polisen är numera en myndighet. Det innebär att polismyndigheten har rätt att fördela sina resurser dit den anser att de behövs bäst. Eller om man ska vara krass, det är polisens skyldighet mot medborgaren att göra det. Frågan kommer då från arbetsgivaren: ”Kan du åka iväg och ställa dig mellan, å ena sidan en person som ska bränna en helig skrift, och på den andra sidan en massa personer som inte vill att han ska göra det?” ”Kan du åka och jobba på platser där det nästan är mer regel än undantag att det sker en sprängning av ett hus, en skjutning genom en ytterdörr eller ett barn som skjuter ihjäl ett annat barn?” ”Kan du åka iväg och utreda alla dessa brott, sitta i timslånga förhör med de personer som gjort allt det ovan och sen även förhöra de som utsatts för dessa brott?”
Mina barn och min familj har alltid varit stöttande och sagt att det är kul att jag får prova på nya saker i mitt jobb, och jag har tagit den chansen vid flertalet tillfällen. Det har varit alltifrån att kontrollera pass på en blåsig och kall gränsövergång till att bevaka demonstrationer som kan tänkas urarta till stora bråk.
Men nu har de för första gången sagt ”vi vill inte att du ska åka !” De vill inte att jag ska gå emellan när stenarna kastas. De vill inte att jag ska råka vara på plats när det skjuts eller sprängs. De vill inte att jag över huvud taget ska prata med de som utför allt detta. Dilemmat som nu uppstår är: ska jag åka eller ska jag stanna? Det är en fråga som jag tror alla mina kollegor ställer sig.
Sen packar jag mina väskor och åker ändå. Varför? Mina försök till att förklara mitt beslut för mina numera vuxna barn handlar om att det måste skickas folk. Att det för andra kan vara svårt att lämna sin familj under längre tid. Andra kanske har små barn eller djur som man inte kan vara borta ifrån. Eller kanske helt enkelt inte kan undvaras på jobbet hemma där belastningen ökar när många åker på kommendering och bemanningen blir tunn. Och om jag just nu har möjlighet att ta mig an detta så kanske det besparar någon av mina kollegor oron över att myndigheten ska peka med hela handen och säga att just hen måste åka. Oavsett om hen vill eller kan.
Men i dessa samtal med barnen så måste jag till slut även erkänna att jag faktiskt tycker att det är kul att göra alla dessa saker. Ibland får jag känslan av att det nästan är lite förbjudet att erkänna att det är roligt att få slå på blåljusen och köra lite fortare än man vanligtvis gör. Att det är spännande att bryta sig igenom en dörr utan att veta vad som är på andra sidan. Och att få åka i väg för att göra saker som man aldrig gjort tidigare, det är lustfyllt och stimulerande. Och jag tror att min familj ser det. Det gör att de låter mig åka iväg trots allt. Utan deras godkännande hade det inte varit möjligt. Så till mina barn och min familj vill jag säga ett stort tack. Tack för att ni låter mig ha kul på jobbet. För en människa som har kul på jobbet tror jag blir roligare att vara med. Och ni förtjänar den bästa versionen av mig.
