Pojken blängde misstänksamt på mig under skärmen på kepsen när jag gick fram till honom i receptionen på polishuset, log och presenterade mig. Han muttrade något som kunde ha varit hans namn men intog i övrigt en avvaktande position. Innan förhöret mötte vi upp med en socialsekreterare och han visade sig känna pojken och ha en fin kontakt med honom. Pojken på 13 år var misstänkt för några mindre brott. Främst skadegörelse.
När han hade satt sig ner i förhörsrummet frågade jag om han hade ätit frukost, det var ju ganska tidigt. Förvånat svarade han att han inte hade det. Jag erbjöd mig att fixa en fralla och något att dricka och han tackade försiktigt ja. Jag kände att han tinade upp lite och hämtade fikat. Väl tillbaka i förhörsrummet fick han frallan och tackade och jag tänkte att han behövde nog den där frukosten. Förhöret tog sin lilla tid men ju mer vi pratade desto mer berättade han. I princip allt det som han troddes vara inblandad i medgav han. Det var nog en lättnad att berätta för någon och att vi lyssnade.
Jag vet inte hur många ungdomar jag har haft på andra sidan skrivbordet, både helt okända för polisen och återkommande. Ibland kunde jag gå på stan och få syn på en ung person och det var liksom en aura kring dem som utstrålade något och jag tänkte ”snart kommer du att sitta på andra sidan mitt skrivbord”. Någon vecka och en kallelse senare stod personen där, sedan tidigare okänd. Du utvecklar på något sätt ett sjätte sinne för de ungdomarna, det är något i blicken på dem och något i sättet de för sig.
Många gånger har kollegor sagt ”honom kommer du att få det tufft med, vilken attityd”. Men det är något märkligt som sker ibland när de sätter sig framför en, utan sina tuffa kompisar och utan någon som skuldbelägger dem. De är inte så kaxiga, de är snarare sköra och ganska sorgsna. De har saker att berätta, de vill bli lyssnade på. Ganska ofta fick man se tårarna trilla längs med deras kinder, både på grund av det de gjort men också på grund av det andra gjort mot dem. Alla sidor har två mynt och alla har rätt att bli lyssnade på. När vi var klara med förhöret den dagen följde jag med pojken ut i korridoren och vi mötte upp med hans mamma. Jag förklarade vad han hade berättat och att det hade gått bra.
Innan vi skulle skiljas åt sträckte jag fram min hand för att säga hej då. Pojken tog då ett steg fram och gav mig en stor kram. Mitt hjärta blev alldeles varmt och jag kramade tillbaka. Den där kramen har följt mig genom resten av yrket. Jag är helt övertygad om att en fralla och två par öron som lyssnade var det som fick honom att berätta. Det påverkade mig då och det påverkar mig fortfarande, för jag inser hur viktigt vårt bemötande kan vara. En vänlig gest mot en annan person kan förändra läget och du har igen det flera gånger om. Ibland tänker jag på den numera unge mannen och jag hoppas att allt gått bra för honom. På polisstationen har jag i alla fall inte sett honom fler gånger.
