Annons
Annons

”Utan oss skulle ni få veta mindre”

Polisens pressekreterare har beskyllts för att vara den vägg som myndighetens ansvariga gömmer sig bakom. Men det är orättvist, enligt presschef Christer Janson. "Vi kämpar internt för att information ska komma ut."
Polisens pressekreterare har beskyllts för att vara den vägg som myndighetens ansvariga gömmer sig bakom. Men det är orättvist, enligt presschef Christer Janson. "Vi kämpar internt för att information ska komma ut."

I förra numret av Polistidningen skrev vi om journalister och andra som granskar Polismyndigheten från utsidan. Flera vittnade om att myndigheten sluter sig när den utsätts för kritisk granskning. Då ”mobiliserar man sina hundratals kommunikatörer och gömmer sig bakom dem” som en av dem uttryckte det. Journalister som har  intervjuats av polisforskaren Stefan Holgersson har beskrivit det som en ”kommunikationsvägg” som de måste tränga igenom.*

Christer Janson är nationell presschef på Polisen sedan ett drygt år tillbaka. Han håller inte med om den beskrivningen, utan tycker tvärtom att Polisen är en öppen myndighet.
– Våra anställda gör enormt många intervjuer i media. Det är bara att titta på statistiken. Vi ligger långt före alla andra myndigheter.

Christer Janson
Christer Janson, Polisens presschef

Och att lägga skulden på pressekreterarna när insynen brister är helt fel, enligt honom.
– Det är snarare så att om det inte fanns pressekreterare som slet för att få fram informationen så tror jag att journalister skulle få reda på mindre.

Han ser det som kärnan i pressekreterarens tjänstemannaroll att verka för största möjliga transparens.
– Grunduppdraget är att stödja både journalister och de anställda inom myndigheten som får frågor från media.

Fast om pressekreterarna inte fanns skulle de ansvariga inte kunna ducka intervjuer genom att hänvisa till er?
– Nej, men då hade ni kanske inte fått något svar alls. Nu kan vi ta emot era frågor och jobba för att få fram den information som ni efterfrågar. Och jag kan lova dig att pressekreterarna tjatar, och ligger på och säger att nu måste vi faktiskt svara den här journalisten.

Vi skulle aldrig säga åt någon att inte göra en intervju.

Men ett skriftligt svar från Polisens mediecenter kan inte ersätta en intervju ansikte mot ansikte med den som är ansvarig och förmodligen bäst insatt. Och det är inte ett problem för journalister i första hand. I förlängningen är det läsarna, lyssnarna och tittarna som får sämre information om vad som händer inom Polisen.

Christer Janson håller med om att muntliga intervjuer är att föredra.
– Generellt tycker jag intervjuer är absolut det bästa. Dels får journalisten möjlighet att ställa följdfrågor, dels skapar det utrymme för den som blir intervjuad att säga vad den tycker på ett annat sätt.

Han säger att pressekreterarna lägger ner mycket jobb på att peppa myndighetens företrädare att ställa upp på intervjuer.
– Vi skulle aldrig säga åt någon att inte göra en intervju. Men det är ett problem på alla myndigheter att tjänstemän inte vill ta intervjuer. Och vi kan inte tvinga dem.

När myndighetens mediecenter levererar svaren till media blir det ibland otydligt vem som är avsändare. Expressens Mikael Syrén, som avslöjade härvan kring polischeferna Mats Löfving och Linda Staaf, har berättat att han ofta fick svar som bara var undertecknade med ett förnamn, eller ”nationellt mediecenter” eller ”Polismyndigheten”.

Strävar ni efter någon slags anonymisering av Polisen?
– Nej. Jag har sett den här typen av mejlsvar från oss och jag tycker inte att de är bra.

Därför har han infört en rutin mot ”spökmejlen”, som han kallar dem. Numera ska pressekreterarna alltid skriva under med fullständigt namn och titel. Däremot går det inte alltid att ange en viss person som källa till informationen som pressekreterarna förmedlar, enligt honom.
– Ibland får vi långa listor med frågor från journalister. Då måste vi samla in svaren från flera olika experter och då får själva myndigheten stå som avsändare.

Men det förklarar inte de fall då frågorna egentligen bara kan besvaras av en enda tjänsteman. Ett exempel var när Polistidningen skrev om polisläraren Johan Siverland. Han fick höra på ett lönesamtal att han ansågs vara en dålig företrädare för myndigheten på grund av sina uttalanden i media om olämpliga studenter på polisutbildningen. Men chefen som höll i samtalet ville inte berätta för Polistidningen vad hon hade menat med det, utan hänvisade till mediecenter. Där svarade en pressekreterare via mejl: ”Polismyndigheten kan inte kommentera enskilda ärenden.”

När vi ville intervjua regionpolischef Mattias Andersson om vad han hade berättat för rikspolischefen om Mats Löfvings psykiska mående, blev vi återigen hänvisade till mediecenter. Där svarade en pressekreterare: ”Vi kommenterar inte vad som eventuellt framförts i interna möten och diskussioner. Därför avböjer vi en intervju.”

Christer Janson säger att han inte är insatt i de här fallen.
– I fallet med Mattias Andersson ser jag det som ett avböjande. Han tackar nej till en intervju helt enkelt. Det är inget som pressekreteraren har bestämt.

Men ibland undrar man ju vem som bestämmer. Så här sade Mattias Andersson när jag försökte få intervjun med honom: ”Om du tar och ringer till XX, på mediecenter Stockholm, så kan vi prata du och jag. Så går det rätt väg, annars skulle de bli jättesura på mig.” Blir ni jättesura om anställda uttalar sig utan er vetskap?
– Nej, ärligt talat, absolut inte. Och det var nog inte så han menade, utan det var nog bara ett sätt att säga det på. Den som ytterst bestämmer om en intervju ska genomföras är personen som har fått frågan. Vi kan bara uppmuntra och förklara vikten av att göra intervjuer som tjänsteman.

Det har i varje fall inte funnits någon tanke om att dölja saker med de här formuleringarna, utan det är semantik.

Men varför använder pressekreterarna de här svepande formuleringarna om att Polisen inte kommenterar ”enskilda ärenden” eller vad som sagts vid ”interna möten”? Det är ju inte sant. När Anders Thornberg var rikspolischef skrev han i en replik till Dagens Nyheter att internrevisorn Philip Jansson inte hade blivit omplacerad på grund av illojalitet. Bland det första Stefan Hector berättade som nybliven biträdande rikspolischef var att han och rikspolischefen Petra Lundh hade snackat ihop sig om en satsning på utredningsverksamhet, vilket bör ha skett under ett internt möte.

Enligt Christer Janson finns det ingen generell policy om att inte kommentera enskilda ärenden eller interna diskussioner, utan när myndigheten svarar på det här sättet måste det ses i ljuset av den specifika fråga som journalisten har ställt.
– Det kan ju gälla ett personalärende till exempel som omfattas av sekretess.

Ska ni inte skriva det i ert svar då?
– Ja, vi får fundera på det. Det har i varje fall inte funnits någon tanke om att dölja saker med de här formuleringarna, utan det är semantik.

Är det verkligen bara semantik? Media söker en specifik tjänsteman för en ansvarsutkrävande intervju och får i stället ett skriftligt svar där ”Polismyndigheten” eller ett anonymt ”vi” avböjer en intervju med hänvisning till vad som formuleras som en generell policy. Är inte det ett sätt att hjälpa den enskilda tjänstemannen att komma undan sitt ansvar?
– I många fall kan det handla om att hitta det mest korrekta svaret för just den frågan som vi inte har möjlighet att finna svar på för tillfället. Det kan vara sekretess inblandat men också att personen som journalisten söker inte kan eller vill uttala sig i media vid just det aktuella tillfället. Har det blivit missförstånd behöver vi se över hur vi formulerar oss och blir mer specifika.

* Hur hanterar polisen journalister? Om transparens, makt och slutenhet. S. Holgersson och O. Grahn, 2021.

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser