Det snackades mycket om faran med sociala medier på polisutbildningen, minns Mona Ammar-Persson. Gång på gång fick studenterna höra att den som exponerar sig på nätet blir sårbar och begränsar sina karriärmöjligheter. Så här i efterhand tycker hon att det var överdrivet.
– Det är inte så att alla poliser lever under mordhot eller drömmer om att bli spanare.
Trots varningarna bestämde hon sig redan första terminen för att starta ett offentligt Instagramkonto. Hon tyckte att det saknades något i det sociala medielandskapet.
– Det fanns ingen där som jag kunde relatera till. Ingen som var kvinna och såg ut som jag och skrev om hur det är att plugga till polis.
Hon förstår att det finns risker med att bli personlig i sociala medier som polis. Men man måste också prata om fördelarna. Att öppenhet också kan minska hotbilden mot kåren.
– Bland dem som går runt med agg mot polisen blir det en påminnelse om att det finns en människa bakom uniformen. Att det finns någon där inne som tänker och känner saker.
Just nu är Mona mammaledig, samtidigt som hon blir intervjuad av olika medier om sin debutbok Var är du min bror? Att skriva korta inlägg på sociala medier är en sak, men när ett förlag hörde av sig och undrade om hon ville skriva en bok var hennes första tanke: Ska jag berätta att jag aldrig ens läst en själv? Och skrivprocessen blev längre och tuffare än hon hade trott. Men efter två år är boken äntligen klar. Och hon hoppas att den ska tilltala ovana läsare som henne själv.
– Jag har haft följare som har hört av sig och sagt att det här kommer att bli den första bok de läser sedan gymnasiet.
Polistidningen besöker Mona hemma i familjens villa i Helsingborg. Hennes plan var att synka intervjun med sonens sovstund. Men nu sitter han där klarvaken på mammas höft medan hon stökar runt i köket för att leverera en kopp kaffe till den gästande reportern. Som tur är finns Monas kompis Iva här som backup.
Mona Ammar-Persson
Ålder: 33 år.
Aktuell: Med boken Var är du min bror?
Arbetar: Ingripandeverksamheten Helsingborg.
Månadslön: 34 490 kronor.
Skulle vilja bli: Förhandlare.
Bor: Helsingborg.
Familj: Make och tre barn som är 8 månader, 9 år och 10 år.
Intressen: ”Fotboll har alltid varit en del av mitt liv och jag spelade tills jag blev gravid med min tredje. Psyket vill sätta i gång igen, men fysiken och bristen på tid är ett hinder.”
Mycket har hänt sedan Mona startade sitt Instagramkonto som polisstudent 2017. Följarskaran har vuxit till närmare 45 000 och hon har blivit något av en kändis på kuppen. ”Polisinfluencern Mona Ammar-Persson väntar sitt tredje barn”, kunde man till exempel läsa i tidningen Mama förra året. Där visade Mona upp gravidmagen och berättade hur det är att kombinera mammarollen och polisjobbet.
Skrollar man på hennes Instakonto är det lätt att förstå vad som väcker intresse. Det blir många spännande kontraster när Mona mixar selfies i uniform med bilder på henne och kompisarna i glamourösa festblåsor. Ett inlägg kan handla om ett känslomässigt tungt polisingripande, ett annat om vad som händer när en kvinna med rötter i Mellanöstern försummar att ansa ögonbrynen.
Kommentarsfälten är fyllda av hjärtan och pepp. Men internt i myndigheten har hennes inlägg orsakat en del mutter i korridorerna, vilket hon tar upp i sin bok.
”Från första dagen på polishuset möttes jag av ’tips’ och åsikter som jag inte hade bett om. Vissa kollegor var talespersoner för ’många i huset’, men vägrade berätta vilka dessa var.”
– Du tar för många selfies, kunde någon säga. Men vad är problemet? Vill du också vara med på bild?
Att kritiken kommer på omvägar verkar ha varit ett återkommande tema för Mona. Det kan vara från anonyma konton på nätet som hon efter ett tag förstår är kollegor. Eller som när hennes chef berättar att hennes instagrammande har diskuterats på ett chefsmöte. Någon hade sagt att hon ”sexualiserar uniformen”. Men hon fick inte veta vem eller vilka inlägg det handlade om.
– Jag tror att min chef var rädd att jag skulle konfrontera personen. Men kan man inte stå för sina åsikter tycker jag man kan hålla käften. Jag frågade om det åtminstone var någon på mötet som tog mig i försvar och ifrågasatte kritiken, men det var det inte.
Andra tycker att det är fel att Mona tar ställning i politiska frågor på ett offentligt konto där hon ofta syns i uniform. Hon har till exempel kritiserat Rasmus Paludans koranbränningar och Israels angrepp mot Gaza efter Hamas terrorattack i oktober i fjol.
– När jag skriver om Israel–Palestina så har jag aldrig haft uniform på mig. När det bara är åsikter och inte arbetsrelaterat på något sätt så är jag privat.
Uppfattar följarna den skillnaden då?
– Jag förstår att det kan bli en sammanblandning. Jag jobbar som polis och det är en del av mig, men det är inte min identitet. Och en anledning till att människor uppskattar mitt konto är att jag även pratar om människan bakom uniformen.
Är det inte risk att du ses som partisk om du till exempel jobbar på en demonstration som rör en fråga som du har uttryckt åsikter om?
– Jag har aldrig gjort någon skillnad på folk och folk vare sig privat eller när jag jobbar. Oavsett vilket land de kommer från eller religion de tillhör så är jag beredd att riskera min egen säkerhet för att trygga deras.
När man läser Monas bok får man intrycket att arbetsgivaren har haft svårt att förhålla sig till hennes aktiviteter i sociala medier. Ena dagen får hon en uppsträckning av chefen. Nästa blir hon tillfrågad om hon kan tänka sig att göra sitt Instagram till ett myndighetskonto.
– Det var väldigt förvirrande att få den frågan efter alla möten om att jag inte borde ha något konto. Men nu ville man plötsligt använda min plattform. Jag sade nej. Jag vill inte fråga myndigheten om lov innan jag uttrycker mina åsikter.
I sin bok beskriver Mona hur föräldrarna flydde krigets Libanon i slutet av 1980-talet och hamnade i Vilhelmina i Norrlands inland. Där föddes Mona 1991. Namnet fick hon efter en granne till familjen som hjälpte dem när de var nya i landet. Senare drog familjen vidare till Helsingborg och Mona växte upp med sina fem syskon i den invandrartäta stadsdelen Söder.
Att bli polis har varit hennes dröm sedan lågstadiet men när hon började på polisutbildningen i Växjö var det första gången i hennes liv som hon kände sig utanför. ”Jag var van att leva med två kulturer, den svenska och den arabiska, men på utbildningen fanns ingen att dela den sistnämnda med”, skriver hon i sin bok.
– Jag är en sådan som gärna skämtar på min egen bekostnad, till exempel om min arabiska sida, men det blev bara väldigt stelt på utbildningen när jag gjorde det.
Hon kan uppleva att poliser brister i kulturell förståelse ibland, men direkt rasism är ovanligt, enligt henne. Och hon förstår att det är tröttsamt för etniskt svenska kollegor att få rasistkortet kastat i ansiktet.
– Det är ju inte bara svenssons som beter sig rasistiskt utan det finns gott om sådant även bland personer med utländskt påbrå. Det är araber mot serber, serber mot albaner och så vidare.
Numera får hon även höra från personer med utländsk bakgrund att hon har blivit försvenskad. Varför heter du Persson? Försöker du anpassa dig? Hon förklarar att hon har tagit sin mans namn, men även har kvar sitt gamla.
– Det är komiskt. Ena stunden klagar de över att de aldrig blir accepterade som svenskar, i nästa stund är det ett problem att någon har blivit ”för svensk”.
