Forskargruppen består av fem personer med olika erfarenheter kopplade till prehospital sjukvård. Det vill säga den första vårdinsats som till exempel en polis kan göra på plats i väntan på ambulans och att den skadade får fortsatt vård på sjukhus. En i gruppen är lärare i polisiär sjukvård på polisutbildningen i Borås. En är insatspolis, och en är anestesiolog på läkarbil.
– Sedan är vi två läkarstudenter som går termin tio, säger Lova Widman, som studerar till läkare vid Linköpings universitet.
Bakgrunden till forskningen är att det är rättsligt oklart när poliser får vårda civila, trots att sjukvårdare inom insatspolisen har specialutbildning inom traumavård. Socialstyrelsens gav för ett antal år sedan de aktuella poliserna ökade möjligheter att prioritera att utföra prehospital vård. Men endast på skadade poliskollegor under en insats.
Sedan dess har skjutvapenvåld blivit vanligare. Frågan är vad som gäller då en civilperson till exempel skottskadats. Lova Widman konstaterar att poliserna är en stor potentiell resurs i sammanhanget. Samtidigt är de inte läkare utan poliser med specialkompetens. Det är inte utrett hur de själva känner och hur förberedda de är inför att till exempel vårda ett skottskadat barn. Nödrätten är en faktor, samtidigt ger den inga klara ramar för insatspoliserna.
– Man vet inte hur en jurist på Polismyndigheten ser på saken i efterhand. Om bedömningen till slut landar i att det förelegat en nödsituation, eller inte, säger Lova Widman och tillägger:
– Detta är ett ämne som det är lätt att ingen forskar på eftersom alla tänker att det ”inte är mitt område”.
Tillsammans med forskargruppen, som är knuten till högskolan i Borås, söker hon svar på tre frågor: Vilken är insatspolisernas inställning till att vårda civilpersoner i konkurrens med det övriga polisarbetet? Förekommer det sådan vård? Och hur har i så fall de aktuella poliserna hittills agerat?
Lova Widman, läkarstudent vid Linköpings universitet och del av forskargrupp vod Högskolan i Borås
Studien är kvalitativ och bygger på djupintervjuer med 15 insatspoliser. Lova Widman påpekar att det är en stor fördel i sammanhanget att det finns vitt skilda kompetenser i forskargruppen. Fler intervjuer har inte bedömts tillföra mer kunskap.
– Vi uppnådde vad som kallas teoretisk mättnad, då slutar man eftersom samma svar återkommer. Dessutom handlar det ju om en antalsmässigt ganska begränsad grupp.
Lova Widman beskriver hur man försökt hitta röda trådar och samband utifrån enskilda erfarenheter och kunskaper. Ett problem har varit att hantera frågor om sekretess. Ett annat att många yrkesrelaterade faktum som är självklara för en polis inte är det för en läkare – och vice versa. Dessutom har praktiska svårigheter aktualiserats, som att boka intervjuer med ständigt upptagna insatspoliser. Men detta, tycker hon, har uppvägts av de involverades entusiasm.
Resultaten från studien kommer att presenteras som ett första utkast vid årsskiftet. Om ett år ska rönen skickas till vetenskapliga tidskrifter för publicering.
