Rikspolischefen har, sedan hon tillträtt, fastslagit en ny väg framåt för svensk polis. Den nya vägen framåt består bland annat i fler poliser i yttre tjänst och en starkare lokal närvaro där fokus ligger i det brottsförebyggande arbetet.
Jag som skriver denna artikel arbetar i ingripandeverksamheten i lokalpolisområde Uppsala. Rikspolischefen har pekat ut vägen framåt men mitt lpo är på väg i motsatt riktning.
Som sagt så arbetar jag i ingripandeverksamheten, jag har inte hela bilden när det gäller hur och varför beslut fattas. Jag vill heller inte peka finger eller beskylla beslutsfattare för något. Syftet med texten är att synliggöra hur rikspolischefens riktning framåt krockar med verkligheten på min arbetsplats.
Det första exemplet, som infördes för cirka tre månader sedan, är en styggelse som kallas UL-bil.
UL-bilen har ingenting med att åka ut i bil att göra. Tvärtom innebär detta att på BF-pass så skall turlaget avsätta fyra poliser till att sitta inne och göra utredningsåtgärder i ärenden som tilldelats från mängdbrott. Orsaken till att vi tar bort poliser från gatan som ska arbeta brottsförebyggande är att balanserna är höga på utredningsavdelningarna.
Självklart ställer vi upp, självklart hjälper vi till, självklart är vi ett lag. Det är så vi fungerar. Lika självklart är att frustrationen växer när turlaget inte kunde genomföra sin planerade insats mot gatulangning i det utsatta området. Frustration över att A-traktorerna som kväll efter kväll stökar i de mindre orterna utanför stan får härja fritt också denna kväll.
Rikspolischefen säger ”framåt, brottsförebygg, skapa lokal närvaro”. I Uppsala säger man ”stanna inne, IGV får lösa utredningsbalanserna”.
Exempel två är en ny variant på rotationer som införts för yttre personal. Rotationerna är av blandad karaktär. Vissa i yttre tjänst roterar exempelvis som områdespolis, vissa roterar till inre tjänst, till exempel till planeringen. Orsaken till att rotationerna har uppkommit är att lokalpolisområdet inte har pengar att anställa någon för tjänsten eller att ingen sökt tjänsten. Vad blir lösningen? Återigen så blir det IGV som får ställa upp. Med kort varsel så utses personer som får en livsomställning i sex månader. I snitt blir det en ekonomisk förlust för individen på cirka 40 000 kronor på ett år när ob/övertid försvinner. Man blir också bortkopplad från sitt turlag och får ägna sex månader av sin karriär åt något som man verkligen inte vill göra. Ännu en gång får yttre personal kliva in för att täcka upp brister och fylla luckor. Personal i början av sin karriär som är hungriga, vill vara ute, vill jobba skift. Raka motsatsen till riktningen framåt som rikspolischefen pekat ut. Och det växer mer frustration.
Varje morgon går det in hundratals medarbetare på polisstationen. Polisbilarna som lämnar stationen går att räkna på sina fingrar. Varför skall denna lilla skara reduceras ännu mer? Går det i linje med chefens riktning framåt? Jag och många av mina kollegor tycker verkligen inte det.
En simpel PA