Du vet känslan av att ”ha koll” på det arbete du för stunden får betalt för att utföra? Den härliga känslan tyckte jag mig ha som utredare. Det trots att ärendehögarna ökade och åklagarna flåsade mig i nacken efter förundersökningar som skulle slutredovisas. Jag tyckte att jag hade hyfsad koll i alla fall, och i min värld så är det ett bra ställe att vara på i livet.
Mitt sunda förnuft lade då fram flera bra förslag till hur jag skulle hantera mitt liv. Kanske det vore läge att surfa på den där hakollpålivetvågen så länge du kan? Onödigt att förstöra det som funkar? Vara glad för att du kan det du gör, njuta och vara nöjd.
Men nej, den andra rösten gjorde sig hörd. Den som i hela mitt liv har satt mig i knepiga, om än ibland spännande och roliga, situationer. Och den rösten fick mig nu till utbildningen på polisens regionledningscentral. ”Du är ju fortfarande ung. Bara 50 år. Och med 20 år som polis borde du glida igenom en sån här utbildning på en räkmacka.”
Med räkmacka menade nog den inre rösten en sån där dyr kreation som man köper i Göteborg, med handskalade räkor och krämig majonnäs.
Men av den räkmackan blev det inget. Snarare startade utbildningen med en torr känsla av Wasa Sport. Den med det där sista smöret på, som man måste skrapa upp ur smörpaketet för att man inte orkade åka och handla. För er som inte vet det är den där utbildningen otroligt krävande.
Det har varit en oändlig räcka nästan. Jag har nästan lyckats fråga alla frågor i mina samtal med allmänheten. Jag har nästan hittat rätt adress där det grova brottet begåtts och nästan tryckt på alla knappar som ska tryckas på. Lägg även till detta att det är instruktörer som hela tiden lyssnar, skriver, nickar. Och de skakar på huvudet när du försöker komma fram till hur man snabbt stavar till ortsnamn som Puoltikasvaara där en man med en gammal Volvo 740 råkat köra av vägen. En man som råkade prata med en kraftig finlandssvenska och som inte gjorde det så värst enkelt för mig att höra eller förstå. Till exempel hur man stavar till Puoltikasvaara. För övrigt ligger Puoltikasvaara vid sjön Soutujärvi, mitt mellan Gällivare och Kiruna, fem kilometer norr om Skaulo, två mil och fyra kilometer söder om Svappavaara fågelvägen. Det där fick jag lära mig av mannen när han skulle förklara var han kört av vägen. Under det samtalet skrevs det mycket i instruktörernas block, det kan jag lova. Det skakades nog även en hel del huvuden. Men jag hade fullt upp med annat.
Men nu, när min utbildningstid är över och jag påbörjat min tjänst som RLC-befäl, så kan jag sammanfatta denna skärseld som den främsta utmaning jag gjort inom polisen. Och jag är väldigt stolt över att till slut få tillhöra den exklusiva skara som vet hur man stavar till Puoltikasvaara och som får förmånen att jobba på RLC-nord. Och om jag ska vara ärlig, det kanske inte blev att jag gled på en räkmacka, men inte heller en fattig Wasa Sport. Kanske snarare en mandelkubb. Och som alla vet, lagom söt och lagom torr – odiskutabelt det bästa bakverket.
