Att hela samhället behöver samverka i kampen mot gängbrottsligheten är ett ofta upprepat mantra i vår tid.
Det är få som motsätter sig budskapet. Men hur ska det konkret gå till?
Tony Mickelsson Blomqvist, lektor på Södertörns högskola, forskar om brottsprevention och har tittat närmare på hur områdespoliser kan samarbeta med idrottsföreningar för att nå fram till ungdomar på glid och stärka deras förtroende för Polisen.
Han har tillsammans med tre forskarkollegor gått igenom forskningen som finns på området. En så kallad kunskapsöversikt.
Tony Mickelsson Blomqvist, lektor på Institutionen för polisiärt arbete vid Södertörns högskola
Foto: Albert Hjalmers
Slutsatsen?
– Det vi har sett i den samlade litteraturen är att det funkat rätt bra, säger Tony Mickelsson Blomqvist.
Kunskapsöversikten har fokuserat på ungdomar i särskilt utsatta områden som är i riskzonen för att rekryteras av kriminella gäng. I sådana områden finns ofta ett starkt föreningsliv till vars aktiviteter ungdomar frivilligt söker sig.
Ur ett brottspreventivt perspektiv är idrottsföreningarnas kontaktytor ”hotspots” för tillitsskapande, säger Tony Mickelsson Blomqvist.
– Man kan se att ungdomarna ofta utvecklar en relativt stark relation till sina fotbollstränare och andra idrottsledare. Ledarna har inte sällan en mentorroll utöver det rent idrottsliga. Genom sin roll blir ledaren som en grindvakt som kan gå i god för att den enskilde lokalpolisen inte är där ”för att snoka” utan för att lära känna ungdomarna och se till att det går schysst till.
Hans råd till områdespoliser och kommunpoliser är därför att först bygga en relation med en föreningsledare innan man börjar hänga på idrottsplatsen eller i gympahallen.
– Det kan säkert gå bra ändå. Men det vi ser är att den här miljön är känslig för polisnärvaro. Då är det bättre att gå via en vuxen som redan fått förtroende. Det är föreningsledare som i mångt och mycket kommer att avgöra hur bra kontakten kommer att bli med ungdomarna.
Likväl finns en rad svårigheter och fallgropar.
– Ungdomarna har en tendens att bygga någon form av tillit till polisen som de träffar. Svårigheten uppstår när man mäter huruvida ungdomarna börjar lita på Polisen som institution. Där ser man att det finns ett tydligt gap. Det funkar rätt bra för lokalpoliser att besöka idrottsverksamheter. Men det har ingen långsiktig bäring för hur ungdomar ser på Polisen som institution.
Kan goda relationer mellan poliser och ungdomar lokalt till att man exempelvis vågar anmäla brott? Eller hindras det av den allmänna skepsis som finns mot myndigheten i vissa områden?
– Nej, det skulle jag inte säga. Enskilda poliser i studierna vi tittat på upplever att de har god kontakt med ungdomarna och att anmälningsbenägenheten och allmänt informationsdelande är lättare. Där och då fungerar det bra rent operativt för poliserna.
Studien
Blomqvist Mickelsson, T., Nordström, A., Rasoal, C., Ghazinour, M. (2024). Community sports as a conduit for police–youth relationships: a scoping review. Policing: An International Journal 48(2).
För att vinna föreningarnas förtroende krävs både sensibilitet och social spelförståelse, enligt Tony Mickelsson Blomqvist.
– Det är viktigt att komma ihåg att föreningslivet bedrivs autonomt och ska vara fritt från statligt inflytande i rätt hög utsträckning. Det är inte alltid helt förenligt med logiken som finns i civilsamhället. Den största hindret jag ser är att det kan finnas en stark motvilja på sina håll från föreningslivet att etablera kontakter med Polisen.
Samtidigt samlar idrottsrörelsen i Sverige tre miljoner människor och får offentliga pengar för att verka brottsförebyggande, understryker Tony Mickelsson Blomqvist.
Konceptet Midnattsfotboll är ett exempel.
– Föreningsmänniskorna som bedriver det här är eldsjälar som ofta vill bidra till någon typ av samhällsförändring och i den ingår polissamverkan. Mitt råd är att hålla ögonen öppna på det. Här finns en stor potential, säger Tony Mickelsson Blomqvist.
