Polismyndigheten behöver ta vara på den hunger som finns hos dem som vill brygga glappet mellan teori och verklighet. Jag föreslår en nationell satsning.
Klyftan mellan forskning och polisiär praktik är en av våra största dolda sårbarheter. Felet ligger sällan hos den enskilde polisen – det ligger i att vi inte skapat system som gör forskningen relevant för dem som utför uppdraget. Att överbrygga detta är inte bara en akademisk övning; det ökar vår analytiska förmåga och är en förutsättning för en kunskapsstyrd verksamhet.
Glädjande nog har ett paradigmskifte inletts. I region syd tar polischefer ledartröjan för en kulturförändring och ger poliser möjlighet att forska parallellt med arbetet. Detta är ett viktigt steg för att överbrygga avståndet mellan universitet och polisverksamhet.
Ute i verksamheten finns en outnyttjad resurs av hunger och drivkraft.
Dessa är våra ”prakademiker”. Det är kollegor med ena foten i polisarbetets kärna och den andra i forskningens skärpa. Många har redan tagit steget, men det finns fler. Ute i verksamheten finns en outnyttjad resurs av hunger och drivkraft. Vi måste sluta betrakta dessa kollegor som isolerade öar; genom att skapa arenor där deras kompetens sammanstrålar kan vi bygga ett system som gör kunskap till vår främsta drivkraft. Det handlar inte om att alla ska forska, utan om att vi behöver tillräckligt många för att skapa den synergi som krävs för en ständigt lärande myndighet.
Som chef är min drivkraft enkel: Vi kan alltid bli bättre. Mitt ansvar är att skapa en symbios där myndighetens krav på resultat möter medarbetarnas inneboende hunger. Det handlar om att kombinera vetenskaplig metodik med en besatthet av att leverera den trygghet skattebetalarna förtjänar.
Detta kräver ett prestigelöst ledarskap. Vi måste gå från att betrakta forskning som ett hot mot beprövad erfarenhet till att omfamna den som ett kraftfullt verktyg. Att vara lojal mot vårt uppdrag innebär att vi vågar sluta gissa och i stället börjar veta. Vi behöver fler poliser som har verktygen, modet och kunskapen att omvandla erfarenhet till beprövad kunskap.
Polismyndigheten behöver ta vara på den hunger som finns hos dem som vill brygga glappet mellan teori och verklighet. Jag föreslår en nationell satsning inspirerad av initiativen i södra Sverige:
- Nationell forskarskola för poliser. Vi bör expandera möjligheten att forska parallellt med arbetet till samtliga regioner och dess universitet. Att låta poliser kombinera tjänstgöring med doktorandstudier på deltid är nyckeln till att integrera praktik och akademi.
- Prakademisk meritering som karriärväg: Vi måste omvärdera vår syn på kompetens. Den dubbla förmågan – att behärska fältets komplexitet och forskningens skärpa – ska vara en tungt vägande merit. Det bör vara en självklarhet, som i många andra länder, att chefskarriären går i takt med den prakademiska meriteringen. Vi behöver chefer som kan styra genom evidens, inte bara genom beprövad vana.
Det är dags att vi slutar se forskning som en akademisk lyx. Det är ett skarpt operativt verktyg – och det är våra medarbetare som sitter på nyckeln.
Anders Larsson
Biträdande lokalpolisområdeschef i Medelpad, Filosofie magisterexamen i polisiärt arbete