Räddar liv i röd zon

De första ingripandepoliserna har redan försvunnit in i skolan, i riktning mot de höga smällarna. En andravåg av kollegor med förstärkningsvästar, hjälmar och MP5:or fyller på. Men vid det laget har skotten redan tystnat. Snart ansluter civilklädda spanare med neongula överdragsärmar. En grupp insatspoliser passerar förbi på en rad. 

I entrén tar en av poliserna ledningen och ber kollegorna söka av den närmaste omgivningen. Allt verkar grönt. 
– Jag bedömer nu att entrén är en tillräckligt säker plats, ropar han sedan. 

”Tillräckligt säker”, ja. Det är ett centralt begrepp i denna samverkansövning mellan polis, räddningstjänst och ambulans i Östergötland. Scenariot är kusligt bekant – en skolskjutning där en ensam gärningsman mejat ner elever med ett jaktvapen och sedan tagit sitt eget liv. 

Övningen hålls i en avspärrad del av D-huset på Linköpings universitet. Ett hundratal figuranter finns utspridda i korridorer och klassrum – en del med vitsminkade ansikten och fejkade skottsår. 

In genom dörrarna kommer en polis med lite mer guld på klaffarna och en armbindel som visar att han är direkt underställd chef (DUC). Han förhör sig om läget och ger sedan klartecken till räddningstjänst och ambulans att lämna brytpunkten och komma till entrén för att börja evakuera och ge vård.

En trappa upp står vakthavande befälet och övningsledaren Björn Wessman och blickar ner över deltagarna. Han är nöjd med hur övningen har utspelat sig så här långt. Efter bara tio minuter har en första skadad släpats ut. Dessutom har en del av entrén gjorts tillräckligt säker för att fungera som SPS (samverkanspunkt skadeplats). På det sättet får man en framskjuten position där blåljuspersonal från olika myndigheter kan samverka och få en gemensam lägesbild. 
– Får vi en tillräckligt säker yta tidigt så kan personalen börja formera sig i ”trissar”, förklarar han. 

Egentligen heter det ”rörliga aktörsgemensamma grupper”. Men ”trissar” ligger bättre i munnen så det är vad alla säger. Det syftar på att grupperna innehåller personal från tre myndigheter, vanligen två poliser, två brandmän och en sjuksköterska. 
– Det blir som satelliter som vi kan skicka ut från samverkanspunkten. Räddningstjänst och vårdpersonal går bakom oss poliser och vi kan skydda dem i en zon som inte är helt säkrad. 

Terapeutiskt vakuum är ett annat fackuttryck av relevans. Det används av vårdpersonal i samband med penetrerande våld och syftar på glappet som uppstår mellan det att en person blir skjuten eller knivskuren tills den får vård. 

För att korta den tiden vid pågående dödligt våld krävs ett tätt samarbete mellan räddningstjänst, polis och ambulans. Det menar Jonas Aléx som är ambulanssjuksköterska och forskare vid Umeå universitet. 

Han blev nyligen intervjuad av tidningen Vårdfokus och förespråkade då en modell där taktiskt tränad sjukvårdspersonal går in i ett tidigt skede tillsammans med beväpnad polis. 
– I en situation med många skadade kommer vi att behöva sitta på knä, jobba med händerna och ha blicken neråt. Gärningsmän kan gömma sig bland offren eller agera vittnen, så helt säkert blir det aldrig. Men jag och många andra skulle vara trygga med att låta polisen bli våra ögon och öron medan vi räddar liv, som han sade till tidningen. 

Vid masskjutningen på Campus Risbergska tog det tre timmar innan skolan ansågs tillräckligt säker för att släppa in vårdpersonalen. I efterhand kom det fram att två av de skadade hade levt i 30–45 minuter innan de avled. En av dem hann ringa och ta emot flera telefonsamtal. 

Polismyndighetens egen utvärdering kom fram till att vårdinsatserna dröjde för länge. Och arbetssättet i Östergötland lyftes fram som en möjlig lösning. 

Björn Wessman vill inte recensera kollegornas insats på Risbergska. 
– Jag kan inte säga att det skulle ha blivit annorlunda om vi hade varit där. De som gick in gjorde precis enligt PDV-konceptet. 

Möjligen hade de sämre förutsättningar att samverka med räddningstjänst och ambulans, resonerar han. 
– I Östergötland har vi ju pratat ihop oss om exakt vilka delmål vi har i en sådan här situation och övat på det tillsammans. 

Hans kollega i övningsledningen, sjuksköterskan Pierre Conradsson, ser Risbergska som en bekräftelse på att Östergötland är på rätt spår. 
– Men vi har inte fått vår metod trycksatt i skarpt läge. Vissa stressorer kan man aldrig simulera i en övning. Skulle det här hända på en skola i Linköping kanske vi skulle ha kollegor med egna barn på den skolan till exempel. 

Efter övningen samlas ingripandepoliser och hundförare för en genomgång. En representant för övningsledningen skriver ”grön”, ”gul” och ”röd” på tre lappar. Han vill höra vad som gick bra, vad som kunde ha gått bättre och vad som inte funkade alls. 
– Vi fick i gång en SPS snabbt efter att vi hade sökt av, säger en av de övande som exempel på något grönt. 

Flera tycker att det var svårt att få med ambulanspersonal i trissarna. 
– Vi och räddningstjänsten var tokredo att gå in på två sekunder, men ambulansen behövde gå och prata med sin insatsledare och försvann.

En av hundförarna tar upp ett problem som känns igen från Risbergska. 
– Alla åker på en sådan här händelse, så det är konstigt att man ropar upp sig på radion. Jag vet inte om RLC har nytta av det, men alla som har varit först på plats när någon annan tar upp allt radioutrymme vet ju att man bara vill be den personen hålla käften och dö. 

Det här är femte året som blåljuspersonal i Östergötland övar PDV tillsammans. Projektet är helt medarbetardrivet och började i liten skala, berättar övningsledaren Björn Wessman. 
– Det var ingen polischef som beställde detta, utan det var jag och mina motsvarigheter inom räddningstjänst och ambulans som såg behovet. 

Första gången fick de låna en gammal ungdomsvårdsanstalt för att öva i. LPO Norrköping bidrog med en liten budget. 
– Det räckte för att ordna några figuranter, hyra en buss och fixa mat till deltagarna. 

Sedan har det vuxit successivt och nu ingår metoden i Polkon i Östergötland och flera hundra poliser har deltagit i övningarna. 

Numera finns en dygnet runt-beredskap hos blåljusmyndigheterna i Östergötland att använda metoden om det skulle bli skarpt läge. 

Polisen är ju en myndighet men ni har ett eget koncept i Östergötland för livräddande insatser under PDV. Ser du något problem med det? 
– Ja, vi har inte ens lyckats sprida metoden i hela regionen och det är klart att det skulle behövas ett nationellt tag kring detta. 

Har ni hämtat inspiration från andra länder eller hur har ni kommit fram till det här arbetssättet? 
– Det har vuxit fram naturligt när vi har sett vad som funkar för att få ruljangs på vårdinsatserna i en sådan här situation. När vi sedan tittade runt hur andra länder gör så upptäckte vi att amerikanerna har jobbat så här i 7–8 år redan. 

Björn Wessman har lagt både sin själ och en hel del fritid på att förbereda den här och tidigare övningar. Stundtals har det varit lite väl mycket. 
– Man får magsår av alla detaljer som måste funka. Och ibland har jag tänkt att nu skiter jag i det här. Jag orkar inte längre. 

Men så tänker han på sina barn som fortfarande är i skolåldern. 
– Skulle det hända något på deras skola vill jag att de som rycker ut är så bra som möjligt.