ANNONS:

ANNONS:

 
 


Polistidningen nummer 3 delades ut runt 14 juni. Nästa nummer når brevlådorna runt 6 september.
Om du inte fått tidningen, trots att du är medlem, kontakta Polisförbundets medlemsservice: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Läs mer om Polistidningen här.

 
 

Ordförandeord

Polisyrket måste
tas på allvar

Lena Nitz, ordförande

 
 

 
 

Arkiv

Spionen som kom in från kylan

Publicerad 2009-10-10

Reportage Han uppskattar polisen på gatan, är kanske på väg att sluta fred med Säpo och oroar sig över vem som blir nästa justitieminister. Polistidningen har träffat den nyblivne pensionären och memoarförfattaren Jan Guillou i hans hem.

Jan Guillou har just lagt sista handen vid sina memoarer och är på språng mot Roslagen och en hägrande semester. Men fortfarande befinner han sig i Stockholm. När han öppnar dörren och visar in fastslår han omgående att ingen behöver ta av sig skorna hemma hos honom.

– Det gör vi inte här på Östermalm nämligen, säger Jan Guillou.

Han är en problematisk man att porträttera. Extremt mycket är sagt och de flesta har en åsikt. Dessutom är Guillou en av landets framgångsrikaste journalister, enligt många den främste. Det är lätt hänt att frågorna blir undfallande – eller onödigt aggressiva.

Men han är tillmötesgående och professionell i rollen som intervjuobjekt. På väg till ett par gröna skinnsoffor säger Guillou i förbigående att han har gott om tid för Polistidningen. Han slår sig ner, lägger det ena benet över det andra och intar en ställning som han kommer att förbli sittande i under ett par timmar. Därefter höjer han blicken. Ögonen är forskande och mimiken stel. I ett annat sammanhang vore det möjligt att missta sig och tro att han är polis, något som han själv tar upp senare. För egen del gillar Jan Guillou poliser. De brukar tuta och vinka på honom när han promenerar.

– Vi har ett avspänt förhållande och jag tror att de flesta tycker bra om mig. I mina böcker är poliserna ”good guys”. Kanske skönmålar jag dem lite. Det där med att så många stannar i polishuset hela dagen låter ju ganska illa, säger Jan Guillou.

Han tänker några sekunder innan han svarar på följdfrågan om varför han uppskattas av landets poliser. Han har trots allt varit fängslad för spioneri och vid flera tillfällen kritiserat kåren. En gång i tiden fick Guillou också Keith Cederholm frikänd – en person som aldrig har varit någon polisfavorit. Dessutom är Jan Guillou socialist, om det nu har någon betydelse.

– Jag tror att det bottnar i att jag är en polisliknande journalist, både till det inre och yttre. I USA och Frankrike har det hänt att jag sluppit böter för fortkörning när ingripande poliser trott sig ha en svensk kollega framför sig.

Journalist istället för advokat

Men trots sina utseendemässigt goda förutsättningar att bli polis har han aldrig funderat i de banorna. Jobbet är, med Guillous egna ord, för enahanda till sin karaktär. Juridik tog han sig dock an, men avbröt studierna efter två år. Det berodde på tidsandan. 1960-talets journalistik var dynamisk och lockade mer än advokatkontorens traditionstyngda miljö.

– Men hade jag fötts tio år tidigare eller tio år senare hade jag blivit jurist istället.

Han har emellertid en ovanlig och väldokumenterad praktisk erfarenhet av rättvisan. Som ung pekades han ut som spion i samband med IB-affären och förpassades bakom galler. Ett galler som för övrigt, åtminstone under den sex månader långa häktningstiden på Långholmen, såg ut som de brukar göra i tecknade serier. Varje dag sänktes en korg ner till Jan Guillou som valts in i ledningen för numera upplösta Förenade Fångars centralorganisation (FFCO) och därmed fått möjlighet att upprätta illegal kontakt med omvärlden. Via korgen förmedlade han de intagnas förbjudna och ocensurerade brev vidare och såg till att post från anhöriga kom fram, men detta är en annan historia.

Möjligen gynnades Jan Guillous snabba anstaltskarriär av den tidens kraftiga vänstervindar.

Gjorde snabb fängelsekarriär
– Varje morgon bildades det en kö med fångar som ville att jag skulle ta mig an deras ärenden. Numera sitter där mest högerextremister, så nu hade jag aldrig blivit fackpamp.

Jan Guillou avhandlade sina medinterners fall på löpande band och än i dag ser han matt ut och torkar sig symboliskt i pannan när han tänker tillbaka på hur det var. Vid ett tillfälle kontaktades han av fängelsets mäktiga narkotikaorganisation som ville bereda ett angeläget och känsligt ärende.

– De tänkte döda en plit som blåst dem men jag förbjöd det och förklarade att alla skulle få ett helvete efteråt, minns Guillou.

Han tillägger:

– Men jag gav dem tillstånd att misshandla mannen. I dag är det preskriberat och för övrigt räddade jag faktiskt hans liv.

Nu, 35 år senare, vill han inte ha fängelsevistelsen ogjord. Om inte annat fick han insyn i en värld som vanligtvis är stängd för journalister.

Men anklagelserna sitter där fortfarande som en tagg.

– Jag upplevde det som otroligt kränkande att hängas ut som landsförrädare. Under hela 1960-talet ägnade sig Säpo åt att fotografera vietnamdemonstranter med runda glasögon. Klart man inte fångar några spioner då.

Konfrontationen med Säkerhetspolisen var personlig, trots att de enskilda männen som arbetade där oftast förblev ansiktslösa. Ett spöke tog form och än i dag brottas Guillou, på flera plan, med det. Han har fortfarande stora problem med att resa till USA. Det som en gång förts in i systemet blir kvar där och överförs till nya system, myndigheter, förvaltningar och tjänstemän.

– Säpo skaffade sig intellektuella fiender som med tiden har blivit allt mäktigare. Senare hoppade man på invandrare generellt och slutligen muslimer.

Fejden med Bodström

Thomas Bodström var bara barnet då vietnamvänstern tilldrog sig polisens uppmärksamhet. Men i egenskap av justitieminister tre decennier senare fullföljde han, enligt Guillou, en tradition av maktmissbruk.

– Han brast demokratiskt och ville bland annat bugga redaktioner. I slutänden fick vi FRA-lagen som ganska orättvist kom att rasa ner över Reinfeldt. Först då vaknade folk till, då när unga vita människor förstod att detta gällde dem.

Konflikten med justitieministern – som senare blev ordförande för justitieutskottet och därefter kombinerade detta uppdrag med att vara praktiserande advokat och romanförfattare – fördes på tidningarnas debattsidor. Ibland tappade kombattanterna fokus och sakfrågan hamnade i bakgrunden. Bodström hävdade att Guillou är en okunnig deckarförfattare. Guillou kontrade med att Bodström är en sämre deckarförfattare men ändå bör satsa på skönlitteraturen där han, enligt Guillou, gör mindre skada än i politiken.

En hyfsad gissning är att Thomas Bodström i skrivande stund skulle hamna högt om Guillou presenterade en lista över politiker han ogillar. Sannolikt skulle Guillou å sin sida toppa en Bodströmsk uppräkning av odrägliga journalister.

– Beatrice Ask däremot är bra och smart. Hellre det än en korkad jurist som fått jobbet för sitt utseende och sina kontakter. För mig är det ett problem att hoppas på regimskifte men vara rädd för att Bodström kommer tillbaka.

Jan Guillous fruktan vilar paradoxalt nog på en övertygelse om att risken för terrordåd i Sverige är extremt liten. Enligt honom finns det inte heller någon maffia som rättfärdigar den typ av integritetskränkningar som följer på sådan lagstiftning som bland annat Bodström förespråkar.

– Idén om maffia är så absurd att jag till exempel aldrig skulle läsa en bok om den hade titeln svensk maffia.

Förföljelse av unga invandrare
Guillou tycker att saken är klar. Det rör sig om lagar som syftar till att undanröja ett hot som inte finns – därmed är de enligt hans analys verkningslösa, kontraproduktiva och farliga.

– Jag ser det som legal förföljelse av en väldig massa ungdomar med mörka ögon. De lär sig att hata det svenska samhället och först då har vi fått ett verkligt problem. Naturligtvis kommer de att skaffa långa skägg och gå runt och mumla konstigt tills Säpo reagerar.

Säkerhetspolisen har funnits med som en faktor i nästan hela Jan Guillous vuxna liv. Han har avskytt den, kritiserat den och hånat den. Han har till och med låtit böckernas Carl Hamilton bli säpochef och mörda angivare.

Men något har hänt.

När säpochefen Anders Danielsson var gäst i Sveriges Radios Lördagsintervjun kritiserade han den så kallade rosengårdsrapporten. I rapporten hävdas bland annat att det finns en farlig religiös extremism i malmöförorten Rosengård. Danielsson sågade slutsatsen och konstaterade att han anser att hotbilden mot Sverige är låg.

– Danielsson är rakryggad och självsäker. Jag hoppade till i soffan av glädje när jag hörde hans uttalande.

Jan Guillou ser mycket förtjust ut och fnissar medan han vänder och vrider på säpochefens budskap. Det är omöjligt att inte misstänka att det är författaren Guillou som lägger personlighetsdrag på minnet och prövar dem lite försiktigt inför kommande behov.

– Och han säger det på skånska, fullständigt obetalbart.

Sedan tillägger Guillou i ett bedrövligt försök att härma Danielssons distinkta malmöitiska:

– Jaug har själv pautrulleurat i Raosengaård.

Kritiserar omtvistad rapport
Så blir Guillou allvarlig igen och understryker att han anser att rapporten var en politiskt färgad produkt inkrävd av en minister som han passar på att kalla ett dåligt alibi.

– Nyamko Sabuni beställde den av Magnus Ranstorp (forskningschef vid Försvarshögskolan, reds anm.) som är 100 procent pålitlig i sådana fall. Sedan var det bara för henne att skörda poäng. Men så kommer Danielsson och säger stopp och belägg.

Innan Guillou återigen fördjupar sig i säpochefens förträfflighet frågar fotografen Åke Ericson oväntat om Guillou inte är för ung för att skriva sina memoarer. Det har gått någon timme och Jan Guillous livskamrat sedan 20 år, bokförläggaren Ann-Marie Skarp, har kommit hem och hunnit kontrollera om hennes man har skött sin korrekturläsning. Det har han. Och han är definitivt inte för ung för memoarer.

– Jag har upplevt väldigt mycket som journalist. Jag var yrkesverksam under kalla kriget och det var en verklighet som knappt låter sig föreställas i dag.

Det går en allt tydligare rågång mellan journalisten Guillou och författaren Guillou. Den förre har rötterna i en annan tid och trängs undan av den senare. Kanske blir det inga fler reportageresor utomlands. Jan Guillou har uppenbara problem att arbeta i det som han själv kallar världens viktigaste land och dess allierade stater. USA är inte lika hermetiskt tillslutet för honom som tidigare, men varje resa dit riskerar att sluta med ett långt förhör och enkelbiljett hem.

Enligt Guillou är det inte amerikanernas fel att det blir så här. Han anser att det är den svenska polisen, närmare bestämt Säpo, som har vägrat att stryka ett streck över spiondomen och IB-avslöjandet.

– Säpo sprider information som inte är formellt felaktig men grovt missvisande.

På valturné med sverigedemokraterna

Men inför valet till EU-parlamentet blev Jan Guillou reporter igen. För Aftonbladets räkning följde han med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson under dennes valturné. Artiklarna väckte stor uppmärksamhet i bloggvärlden och på olika forum. Trivselreportage om rasister och har Guillou bytt sida? skrev någon. Själv ser Guillou uppriktigt förvånad ut när han får höra om åsikterna på nätet.

– Man får väl vara bra dum om man tror att jag har bytt sida?

Istället tycker han att han är den första journalist som närmar sig Sverigedemokraterna på ett yrkesmässigt korrekt sätt.

– Jag skrev vad som sades och vad som hände. Beskrev vad folk hade för kläder, du vet som ett vanligt reportage.

Men så anser inte Jan Guillou att sverigedemokraterna är en rasistisk sammanslutning, dock främlingsfientlig. Det är emellertid en egenskap som han tycker att partiet delar med både regeringen och oppositionen.

– Borgarna och sossarna är utkastare som satsar alldeles för mycket energi på att spåra upp och mota bort människor som kommer hit.

Med detta konstaterande knyter Jan Guillou indirekt samman resonemanget. Faran som han ofta återkommer till – att staten gör en stor ungdomsgrupp hatiskt inställd till Sverige – ser han som ständigt närvarande, oavsett styre.

– Jag har aldrig förstått problemet. Om några generationer kommer väldigt många svenskar att ha bruna ögon och heta Mohammed, det har vi ingen möjlighet att påverka. Enda kloka vägen är att underlätta så att folk lär sig svenska och kan arbeta när de kommer hit.

Fakta

– Namn: Jan Oscar Sverre Lucien Henri Guillou.

– Född 1944.

– Bor: Östermalm, Stockholm och gård i Roslagen.

– Tjänar: 5 miljoner/år.

– 1973: Guillou avslöjar, tillsammans med Peter Bratt, Informationsbyråns olagliga åsiktsregistrering och IB-affären är ett faktum.

– Fängelse: Döms till 10 månaders fängelse för spioneri och avtjänar 5 månader i isoleringscell.