Arkiv

Hon vågar stå kvar när det blåser

Publicerad 2010-05-04

Reportage – Jag har gått från att vara obekväm till att bli uppskattad för mitt civilkurage. Det känns rätt konstigt att förhålla sig till det.
Jeanette Larsson är polisen som förra året blev utsedd till årets hjältinna av transföreningen i Sverige. Nu har hon blivit något av en kändis för sina uttalanden och sitt mod.

Själv säger Jeanette Larsson att hon inte vet om hon har mer civilkurage än andra, men att hon står upp för dem som är svaga och inte kan försvara sig själva. Som när hon sa ifrån när man skrattat åt att en transperson tagit livet av sig, eller ifrågasatte rasistiska övningsexempel på en utbildning. Eller mer vardagliga exempel som att hon jobbar fackligt, ibland i motvind.

Hemtrevnaden slår emot en när Jeanette Larsson öppnar dörren till sitt radhus. Hemsnickrade möbler blandas med konst, praktiska föremål och souvenirer från långväga resor. Medan kaffet bryggs slår vi oss ner vid det robusta köksbordet.

Jeanette Larsson är utredare på familjevåldsroteln i Malmö. Men det är hennes engagemang i värdegrunds- och mångfaldsfrågor som gör att vi ganska snart kommer in på det fortfarande aktuella fallet med poliserna i Rosengård som gjorde olämpliga uttalanden inne i en polisbuss.

Något oväntat försvarar Jeanette Larsson poliserna i Rosengård. Hon anser att ordvalet inte var ok men påpekar att arbetsmiljön är hemsk, med dagliga konfrontationer, tillmälen och hot. Hon menar att det påverkar dem som jobbar där och önskar att cheferna hade agerat annorlunda.

– Man har slagit på dessa enskilda poliser istället för att lyfta det till det arbetsmiljöproblem och strukturproblem som det faktiskt är fråga om.

Vi fortsätter samtalet när vi åker ut till Malmö kallbadhus, som hon ofta besöker. En iskall vind viner över den långa bryggan ut till badhuset och isen ligger fortfarande i viken. Väl inne i den vackra gamla byggnaden, med ytterligare en kopp hett kaffe framför oss, berättar Jeanette om hennes drivkrafter för att föreläsa om bland annat mångfald.

– Jag är själv ett levande mångfaldsprojekt. Poliser är inte så förändringsbenägna och tycker många gånger att det är jobbigt med personer som är annorlunda och tar plats.

Syftet är att öka förståelsen för det som är något annat än normen. Men även att lära ut diskrimineringslagstiftningen för att de inte ska göra fel och bli anmälda, bara för att de saknar kunskap.

Samtalet glider in på det som ledde till att hon både blev nominerad till ”Svenska hjältar” och fick ta emot nationella transföreningen pris som ”Årets hjältinna 2009”. Priset fick hon för ”sitt stora civilkurage och engagemang för mänskliga rättigheter”.

Det hela startade vid en helgrapportering i augusti 2008. Jeanette var då polisinspektör på länskriminalens underrättelsetjänst. Under avrapporteringen sades det att något roligt hade hänt. En kvinna som var omgjord till man, hade hoppat ut genom ett fönster och dött. Cheferna som var med på mötet skrattade åt detta och tyckte att det var ett lustigt ärende, flera andra hängde på.

Jeanette sa ifrån att hon inte tyckte att det var roligt alls. Hon som själv hade varit med och utbildat cheferna i värdegrundsarbete tyckte det var ett dåligt agerande av dem och skrev några rader om händelsen till den som var värdegrundsansvarig. Det hade kunnat stanna vid det.

– Men det jag skrev gick vidare upp i organisationen – hela vägen till rikspolischefen. Det kom därefter tillbaka ner i organisationen som ”råttan på repet”. Jag fick höra att det är för att jag är gay som jag hade tagit illa vid mig. Och att de hade skrattat för att personen som tagit livet av sig hade ett lustigt namn.

Det blev en jobbig tid för Jeanette. Många stöttade henne. Men oftast bakom ryggen på cheferna, eftersom de inte ville riskera att drabbas av irritationen som rådde.

– Man ska veta att man blir ensam när man står för vad man tycker. Cheferna sätter våra löner och avgör vår karriär och då är det lättast att rätta in sig i ledet. Det kan vara farligt att ställa sig bakom någon som ifrågasätter.

En dag ringde Aftonbladet upp henne och berättade att hon var nominerad till priset ”Svenska hjältar” för att hon hade vågat säga ifrån. De ville ha en intervju.

– Jag undrade hur jag skulle göra och ringde pressansvariga på myndigheten. Jag fick rådet att prata med länspolismästaren, som tyckte att jag skulle ställa upp på intervjun eftersom jag hade handlat helt rätt i det jag gjort.

Men det var inte första gången Jeanette sagt ifrån. På en utbildning där kursledaren hade använt namn som Oscar Neger och Neger Niggersson i sina övningsexempel reagerade Jeanette och pratade med instruktören. När detta inte verkade leda någonstans skickade hon ett mejl till ledningen.

Efter Rosengårdspolisernas uttalanden blev den händelsen aktuell igen. Sydsvenskan ringde och ville ha en intervju och flera andra media hängde på. Jeanette Larsson tycker att det känns jobbigt att många tror att det är hon själv som kontaktat media för att få publicitet, när det hela tiden varit de som kontaktat henne.

– Jag har sagt ja till att bli intervjuad eftersom jag står för det jag gjort och sagt. Det har kommit fram saker som ledningen tyckt varit jobbigt och jag har kallats kontroversiell. Även om jag har fått stöd så har vissa kollegor tyckt att jag har avslöjat ”familjehemligheter”, som inte borde ha kommit ut.

Efter en radiointervju i höstas, efter det att hon tagit emot transföreningens pris i Stockholm, blev hon på en gata i Malmö stoppad av en okänd man. Det visade sig vara partnern till transpersonen som hoppat ut genom fönstret. Han berättade hur han upplevt stödet han fått genom att Jeanette stått upp för hans partner. Och hur han önskat att fler hade gjort det när partnern var i livet. Att det kanske hade kunnat sluta annorlunda då.

– Det slog mig rakt i magen känslomässigt. Det gick från att vara ett ärende till att bli en person av kött och blod. Det finns många som hade kunna lära sig något av det han berättade.

Att Jeanette fick ett pris som årets hjältinna av transföreningen är hon väldigt stolt över, även om hon först inte fick åka i tjänsten och ta emot priset i Stockholm. Men hon jobbar inte längre kvar på länskrim.

– Misstroendet kändes väldigt orättvist och jag orkade tillslut inte jobba i motvind längre. Men med facit i hand var det värt det. Kanske har jag banat väg för att andra ska våga säga vad de tycker och ifrågasätta det som de tycker är fel.

Gillar: Svaghet, Människor som vågar blotta sina brister

Ogillar: Nepotism

Familj: Sambon Ulrica och hennes barn.

Bor: Radhus i Malmö och sommarhus i Smygehamn.

Jobbar: Utredare familjebrottsroteln i Malmö.

Motto: Hellre lyssna till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge.

Senaste bok: Zahiren av Paulo Coelho

Senaste film: Avatar

Intressen Kallbada året om, renovera gamla hus, renovera och bygga möbler.