Mitt ärende drog ut på tiden och jag sitter ensam kvar och funderar. Vad gjorde jag bra och vad kunde ha blivit bättre?
Innan jag går hem bränner jag en ljudfil av videoförhöret som sedan ska läggas för dialogutskrift. Dagens förhör spelas upp på skärmen. De gröna fåtöljerna och mattan lyser upp det annars så kala förhörsrummet. Barnet berättar länge och fritt och jag ser hur jag sitter tyst bredvid och lyssnar. Det lilla som jag flikar in med påverkar inte utsagan. Förhöret blev bättre än vad jag trodde när jag satt där. Jag är nöjd. Barnet har berättat utan påverkan.
Barnahuset är fint inrett. Väntrummen är varma och odramatiska. Som förhörsledare är det mysigt att komma dit. Syftet är att barnen ska känna sig trygga där. När de går lämnas deras sorgliga historier kvar. Hat, ilska och förtvivlan förblir i väggarna. Vissa händelser som barnen berättar om är så hemska att jag skulle ge mycket för att få dem raderade ur mitt minne för gott. Många bleknar med tiden, men en del letar sig ofrivilligt fram.
Jag kommer att tänka på en pojke som satt på golvet. Han hade fått utstå mycket. Slag och hårda ord hade varit en vardag och han var nu placerad i familjehem. Han var ledsen och försökte prata men gråten hindrade honom. Han saknade sin syster. Hans ärende berörde mig och under pausen fick jag hämta andan för att orka fortsätta. När det gäller barn är det inte bara brottet som berör, utan hela deras situation. En tillvaro där de tvingas förlita sig på samhället. Den pojken tänker jag på ibland. Förhoppningsvis tänker han inte på mig.
Trots att mitt arbete är förlagt till dagtid känns det ibland som att jag jobbar natt. När det är tyst, mörkt och ensamt kommer tankarna på dessa stackars barn. Minnen som inte vill försvinna. På kvällarna ersätts tunga dokumentärer om samhällets brister och otäcka filmer ofta med något mer lättsamt. Något som inte påminner om den eländiga verkligheten.
Minnena tar mig tillbaka till ett annat ärende. Ett förhör i en sjukhussäng. De allvarliga skadorna, ögat, läpparna och den knappt hörbara rösten. En ung vuxen utan nätverk och med oss som de enda besökarna. Hur gick det där egentligen?
En flicka tittade in i väggen under förhöret. Hon tyckte att det var lättare att berätta om ingen såg. Hennes obehagliga ord sitter fortfarande kvar där i väggen.
Tankarna spinner vidare och det är skönt att få fundera i lugn och ro. Ärenden avlöser ofta varandra och det finns sällan tid för reflektion. Minnena får flyga fritt ett tag innan jag tar fram handlingarna och förbereder morgondagens förhör.
Lamporna i korridoren är släckta. Det har inte gått någon där på länge. Nöjd med dagens insats stänger jag ner datorn, packar ihop och lämnar. Förhoppningsvis sover jag gott i natt.
När jag kommer hem hör jag en välbekant stämma. Det är en figur i sina bästa år. Jag slår mig ner hos barnen i soffan. Tankarna på arbetet lämnades utanför dörren. Trodde jag. Men efter ett tag börjar jag fundera på den där figuren. Vem är han egentligen den där Karlsson. Lagom tjock och med en propeller på ryggen. Jag minns ett förhör med en pojke som påminner om honom. Han var mobbad och ensam. Tankarna är tillbaka. Hur gick det för honom tro? Och hur var det nu, la jag den där ljudfilen för utskrift?
