Har nyss klivit ner från hängmattan, eftersom det blev för varmt i den gassande solen. Jag sitter i skuggan med ett glas nypressad limejuice. Nu kanske ni tror att det är en galning som skriver detta. Borde kanske tillägga att jag befinner mig i ett litet samhälle som heter Prachaup Kirikan, i Thailand. Jag lämnade Sverige en kylig höstmorgon för många månvarv sedan, närmare bestämt i oktober. Precis när de sista vackert färgade löven måste ge vika för den kommande vintern. Och jag kommer att vara kvar i det här underbara landet fram till i juni.
Jag tror inte att jag är mer annorlunda än de flesta andra, men min syn på livet förändrades 1996. Då först kom jag till insikt om att inte heller jag är odödlig. Det måste i de flesta fall inträffa något traumatiskt innan man inser detta.
När jag kom hit märkte jag snart en rad skillnader mellan Sverige och Thailand. I de flesta situationer är thailändarna mycket vänliga ”No pompen”. Själv minns jag dagarna före min avfärd, hemma i en färgbutik i Luleå. Jag hade frågor om en viss färg. Den uttråkade kvinnliga expediten med häpnadsväckande smala underben, parkerade i alltför stora kängor, svarade irriterat: ”Det finns faktiskt en innehållsdeklaration och beskrivning på alla färgburkar om man kan läsa”.
En annan sak som fascinerar mig, som före detta ungdomspolis, är alla ”smilande” ynglingar i vackra skoluniformer och kortklippta hår. Här i Thailand är alla ungdomar tvungna att klippa sig kort, en gång i månaden. Vad skulle ungdomarna med de femtioelva nummer för stora byxorna, piercing och nerdragna kepsar tycka om det?
Jag som älskar morgonpromenader har en del problem när jag vandrar runt Kirikan. Problemen består i första hand av lösspringande hundar som skäller och antingen ska hälsa på mig ellerÖ? Det andra är alla hjälpsamma människor som vill ge den vandrande ”fallangen” skjuts (fallang är ett thailändskt uttryck om oss utlänningar). Även många kvinnor har erbjudit skjuts till samhället. Min tanke far genast till Sverige. Hur många damer skulle våga stanna sin moped på en ödslig väg och erbjuda en obekant, orakad utböling skjuts? Har också reagerat över att ingen i lokalbefolkningen någonsin pratar väder. I Sverige pratar vi väder 365 dagar om året. Lyckas vi med hjälp av böner behålla ett vackert klimat några dagar i rad, ja då är de flesta överlyckliga och fortsätter att prata om dessa dagar resten av året!
Jag har förstått att jag mår bättre av att ha fått möjlighet att resa och se andra kulturer. Även om mitt häftiga begär till Svedala och kaviar samt en stor kopp rykande hett svenskt kaffe emellanåt får mig tårögd, blir jag väldigt irriterad nästan omgående då den stora jumbon intar svensk mark. Här är det ingen som ger en ett vänligt leende längre. Nej, här blir man petad i ryggen av någon som irriterat säger: ”hörrö, flytta på dig för jag har jävligt bråttom till nästa flyg”.
Det känns som mitt kärleksförhållande till Moder Svea, blir delikatare ytterligare några månader på distans!
Arvo Tolkki, polis och författare
