”Även när jag helt fredligt åker i min egen nybesiktade bil med händerna tio-i-två så uppstår ett kraftigt adrenalinpåslag vid åsynen av de där blå-gula ränderna”, skriver Ulrika Hjalmarsson.
Svarthjälmar, farbror blå, bängen eller aina – människor som ofta har ofrivillig kontakt med polisen har alltid haft egna namn för ordningsmakten. Ibland för att oinsatta inte ska förstå vem de pratar om, men också för att markera en viss nonchalans. Visa att de minsann inte är skraja för polisen. Möjligen är det sant.
Annat är det för många av oss medlemmar i den så kallade allmänheten, som inte alls borde vara rädda för polisen, men ändå är det. Riktigt nervösa faktiskt.
”Även när jag helt fredligt åker i min egen nybesiktade bil med händerna tio-i-två så uppstår ett kraftigt adrenalinpåslag vid åsynen av de där blå-gula ränderna”
Någonting med det myndiga och vederhäftiga hos polisen gör att vi omedelbart känner oss lite skyldiga. Ertappade, även om det just för ögonblicket är oklart för vad, så det gäller att mörka tills vi vet. Var gång vi passerar en polis så halvt väntar vi oss tyngden av en bestämd hand på axeln. ”Hallå där, nu är det bäst att du kommer med oss”. Samma känsla som när mamma sa ”Vi måste prata om något viktigt, i kväll när pappa kommit”. Då visste jag att någon av alla små hemligheter jag hade för mig var avslöjad, men tyvärr inte vilken. Det var nämligen ibland svårt att avgöra vilka småhyss som orsakade storbråk och utegångsförbud och vilka som de bara tyckte var kvicka och kreativa. Därför gällde det att inte säga för mycket.
En polisbil har ungefär samma effekt. Även när jag mig veterligen inte har gjort något som helst fel utan helt fredligt åker i min egen nybesiktade bil med händerna tio-i-två så uppstår ett kraftigt adrenalinpåslag vid åsynen av de där blå-gula ränderna. Munnen blir torr, handflatorna fuktiga, andningen något snabbare. Jag kastas tillbaka till flickrummet i väntan på samtalet som ska komma när pappa kommit hem. Kroppen gör sig beredd att fly eller fäkta.
Invinkningen följs av en paniköversyn i bilen; har alla bältena på, har vi bytt till vinterdäck, är körkortet på plats, det hann väl inte slå om till rött i korsningen, check, check, check. ”Å spotta omedelbart ut tuggummit unge, det står en polis där!” Precis som när jag satt på min säng och hörde föräldrarnas bestämda steg i trappan. Nu är det kört.
När jag sedan rullar ner fönsterrutan och överdrivet avslappnat säger ”god morgon” och tar emot blåsmojängen lite nonchalant, så är hela halsen rödflammig utanpå och hopsnörd inuti. Uppgiften att blåsa ut ett enda andetag känns extremt svåröverkomlig, hela huvudet snurrar av fantasifulla förklaringar jag ska ge om nu mätaren av någon outgrundlig anledning skulle visa utslag. Ingen kommer ju att tro mig. Handen skakar när jag lämnar tillbaka munstycket och polismannen kastar en snabb blick på mätaren, en bestämd blick inåt bilen, väntar några sekunder och säger sedan ”ha en bra dag”. Två sekunder med vidöppen mun, sedan insikten om att jag klarat mig. Kroppen blir mjuk och lite sladdrig. Motorstopp två gånger, sedan iväg. Pulsen sakta ner till det normala, föräldrarna på väg nerför trappan igen.
”Men vad konstig du är, varför är du rädd, du har väl inte gjort något fel?” Tonåringen ser skeptisk ut. ”Nej, svårt att förklara gumman, nu köper vi glass.”
Ulrika Hjalmarson Neideman
Journalist och programledare för Kropp & själ i P1.
Dessutom speaker i 112- på liv och död i kanal 7.
Stockholmare, fembarnsmor och sommarboende utanför Flen i Södermanland. Kom 2011 ut med faktaboken ’Bli med sommarstuga’.
