Den här krönikan handlar om Jocke. Han dog nämligen i dag.
om krönikören
Polisinspektör Lisa Ahlstedt, Funäsdalen, Jämtlands län.
Har just fått en lövrad på axlarna för lång och trogen tjänst. Jobbar i Funäsdalen. Efter tio år i tjänst är det roligaste fortfarande att vistas i krogmiljö. Inte bara polis, utan mamma också.
Jocke var ordningsvakt och pistör i mitt närpolisområde. På grund av detta korsades ofta våra vägar i tjänsten. Privat var han en god vän.
Som pistör var Jockes arbete mycket en kamp mot laviner. Det ska vara tryggt att åka skidor, och finns tendens till en lavin, ska den sprängas bort, bokstavligen! I går vann dock naturen mot människan, och något hände, som bara hänt sju gånger tidigare under 2000-talet.
Jocke och hans kollega genomförde ett rutinuppdrag och kontrollerade lavinrisken. Fjällsidan släppte. Ett tämligen litet område, men fullt tillräckligt för att ta en människas liv. Efter en räddningsinsats, bland annat av mina kollegor, fördes han i helikopter till Östersunds sjukhus med livshotande skador. I morse var han död.
Jag var ledig i går. Mina fantastiska kollegor Ulf och Gunilla arbetade med insatsen tillsammans med andra fantastiska människor: fjällräddare, ambulanspersonal och Jockes kollegor. Jag fick, via telefon, reda på i går att han var svårt skadad, och i morse att han var död.
En parentes i historien är det utanförskap som jag upplevde inför detta. Jag blev varse hur djupt rotat det sitter i oss poliser, att hur ruskigt det än må vara, så vill vi vara med, känna oss delaktiga och behövda.
Jag funderar över människors förmåga att inte se. I dag åkte jag och Gunilla till Tänndalen för att spärra av rasfältet. När vi kom dit fanns flera människor i uniform på plats. Det var vi poliser, ambulanspersonalen, fjällräddarna och pistörerna, som tillsammans med de unga säsongsarbetarna stod och grät och kramade varandra. Jag tittade upp mot rasfältet, och kunde föreställa mig gårdagens kaos. Och i mitt synfält dök hela tiden upp … människor på semester, som åkte skidor, som om ingenting hade hänt. Många kanske inte ens visste, och de som visste att det hade grävts fram en person ur snömassorna, hade redan slagit det ifrån sig.
I maj förra året inträffade en stor brand i samband med ett stort festevenemang. En ung man dog. Jag och kollegan Kristine var inne i festlokalen och letade efter den avlidnes kompis. En ung kvinna kom fram till oss och sa: ”Ni har spärrat av huset där jag bor, och jag behöver min sminkväska! Jag har laddat sjukt länge för detta och ni förstör hela min helg, om jag inte får min sminkväska!”
Frampå morgonsidan bar begravningsentreprenören ut den döda kroppen. Han har berättat att det var det mest absurda han hade varit med om under hela sitt långa yrkesliv. En byggnad hade brunnit, han bar ut en ung människa i en liksäck, och runt honom hade människor efterfest, skränade och drack.
När sådant händer har man lust att skrika ”Hallå! Vi har en död människa här! Snälla se, bry er!”
Nu är väl detta en del av människors självbevarelsedrift. Det jag inte ser, finns inte … Men vi kan inte gå med näsan i vädret och undvika att se vad som händer. Vad blir det av oss då? Världen vi lever i blir hårdare för var dag. Därför är det viktigare än någonsin med medkänsla!
Sov gott Jocke!
Lisa Ahlstedt
