Det kom en polis och ringde på. Han var lugn och sävlig, ljusår från någon macho tv-snut. Men envis som tusan. Stillsamt men bestämt tågade han in i mitt kök och vägrade gå.
För många år sedan föll jag ner i ett svart hål. Sprungen ur en släkt med imponerande många dysterkvistar är det inte helt ologiskt. Själslig smärta tenderar att gå i arv.
Jag var en mycket ung, förvirrad krake med usel självkänsla. Övertygad om att alla andra lyckats bättre. Oavsett vad.
I dag imponeras jag av min förmåga att tillskriva omgivningen dessa framgångar. Nu har vi åtminstone Facebook till hjälp. Dagligen serverar vännerna lyckorapporter på ett bräde. Ingen är mobbad, får sparken eller ligger i skilsmässa. Olycka ger inga likes.
Polisen var ditkallad av en vän. I ett telefonsamtal hade jag uttryckt mig mycket destruktivt. Den oroliga vännen befann sig på annan ort och fattade beslutet att det måste vara bättre att be om hjälp en gång för mycket. Så han slog larm.
Där, vid köksbordet, kände jag mig generad. Jag såg faktiskt en och annan ljusglimt i mörkret. Sannolikt behövde andra denna polis bättre. Men störst var lättnaden. Jag hade ropat på hjälp – och någon hade hört.
Flera tidningar har nyligen belyst självmord bland unga. Jag har läst allt med blandade känslor. Glädje över att ämnet uppmärksammats. Djup sorg över det faktum att majoriteten av de mellan 15–24 år som avlider gör det på eget initiativ.
Artiklarna väcker också stor oro. För den som aldrig kommit i kontakt med psykisk ohälsa framstår det som orimligt att dessa ungdomars närstående inte märkt någonting. Det genererar outtalade fördömanden, i alla delar uppbyggt av okunskap.
Vi har skapat ett höghastighetssamhälle med orimliga krav. Att mer än var fjärde person direkt eller indirekt drabbas av psykisk ohälsa är allt annat än förvånande. Det häpnadsväckande är egentligen att någon alls mår bra. Speciellt bland unga.
Förr eller senare blir ett tonårsrum för trångt. Så har det alltid varit, så ska det vara. Men idag är självständighet närmast en utopi. Var fjärde ung person är arbetslös. I mer än hälften av landets kommuner råder bostadsbrist. Det går inte att bli vuxen.
Den som känner sig fångad äger åtminstone sina tankar. Den sista droppen integritet. Att i första hand undanhålla sina närstående den mest tabubelagda smärtan – att må psykiskt dåligt – är helt logiskt. Addera rädslan för att inte bli förstådd och oviljan att skuldbelägga eller oroa sin omgivning. De mest älskade.
Jag fightades om de lätträknade jobben i 1990-talets början. Stred om små, billiga lägenheter. Fast besluten att klara mig själv, tvätta mina egna kläder, koka min egen spaghetti, spotta i nävarna om det gjorde ont. Oavsett var.
Polisen som besökte mig en gång för länge gjorde en vänlig, professionell bedömning av läget. Troligen insåg även han rätt snabbt att det fanns hopp för den här kraken.
Är detta en utelämnande text? Allt annat. Själslig smärta är inte ett uns märkligare än fysisk. Vi måste inse det. För våra ungdomars skull.
Lotta Isacsson
Frilansjournalist
