En krönika om hårda ord, kramar via telefonen – och en igelkott.
– Polisen 112, vad är det som har inträffat?
– Radion, Victoria.
– Polisens ledningscentral.
Alla dessa samtal, alla olika röster jag har under ett arbetspass. Den glada rösten när kollegor ringer, den lugna när en målsägare ringer, den bestämda som markerar att det inte är okej att kalla mig vad som helst, den mjuka i radion som ska skona kollegors öron. Under ett pass kastas jag mellan olika roller utan att reflektera över hur jag byter.
”Det finns ingen knapp som lägger på en suddig, romantisk kant runt. Ingen autocorrect som ändrar könsorden till ”fiskmås” eller ”hurra”.”
Kvinnan som kallar mig för könsord får inte den mjuka rösten. Jag erkänner, fortfarande efter nästan sex år har jag svårt för det förakt många tror att de fritt kan vräka över mig. Jag tar det inte personligt, det är inte det. Men den kraft vissa lägger på att försöka förnedra över telefon trycks in i mitt öra utan filter. Det finns ingen knapp som lägger på en suddig, romantisk kant runt. Ingen autocorrect som ändrar könsorden till ”fiskmås” eller ”hurra”. Jag blir extra trevlig, men när det enda som kommer ur headsetet är ett flöde av fula ord tackar jag för samtalet, avslutar och tar nästa samtal i kön.
Barnet som gråtande säger att hans mamma har övergett honom får mig att känna hans rädsla med hela kroppen. Då får jag lugna med rösten och förklara att mamma nog inte alls har försvunnit. Hur länge har hon varit borta? ”Jättelänge!!” svarar pojken, vilket nog är ungefär en kvart. Med rösten försöker jag hålla om och vi reder tillsammans ut vad som hänt. Han har tittat på tv och plötsligt är mamman borta. Men vänta nu, hunden saknas också? I samma stund hör jag en kvinna som frågar vem han pratar med och pojkens tårar kommer igen. Kvinnan tar telefonen och frågar vem jag är. Den vuxna rösten slås på och jag förklarar att hennes son ringt för att han blivit rädd när hon var borta. Jag berömmer henne för att sonen vet att man ska ringa 112 och att det är bra att han kan säga sitt hela namn och sin adress. Samtalet avslutas med en bra känsla, men ändå saknas den där kramen. Den som min röst ändå aldrig kan ersätta.
Att förklara att det inte är farligt att ha en igelkott under glasskylen medan jag försöker dölja skrattet i min röst. Mannen är väldigt upprörd, igelkotten har väst åt honom när han försökt fösa ut den med en sopborste. Vi måste komma NU. Jag frågar vad han tänkt att polisen ska göra. Han tycker att vi borde komma dit och lyfta på kylen och göra ”något” med djuret. Jag försöker få honom att förstå att det här inte är polisiärt, att jag har andra ärenden jag måste ägna mig åt. Efter lite resonerande är han ändå med på att han ska försöka få fram ett gäng kompisar i stället. Vi har inte nått fram till ett gemensamt skratt, men hans ilska har i alla fall lagt sig något.
Skämtet om ”radioutseende” dras ofta av oss på LKC. Att vi sitter där vi sitter, för att vi bara är ”snygga röster”. Sanningen är att våra röster är ett av de viktigaste verktygen vi har. Med den ska vi kunna lugna, trösta, och få stressade människor att svara på våra frågor någorlunda sansat.
Jag är bara en röst, men kanske kan min röst hjälpa dig.
Victoria Dunros
KC-operatör i Stockholm
