Till rikspolischefen, statsministern, partiledare, inrikesministern, media.
Jag skriver detta brev för att på ett någorlunda lätt sätt förklara hur det är att vara gift och leva med en polis som är hundförare.

Till rikspolischefen, statsministern, partiledare, inrikesministern, media.
Jag skriver detta brev för att på ett någorlunda lätt sätt förklara hur det är att vara gift och leva med en polis som är hundförare.

Jag är polis och tillika gift med en polis och han är hundförare sedan ett antal år tillbaka. Min man lägger ner otroligt mycket tid på sitt uppdrag, det allra finaste uppdraget enligt honom. Ett uppdrag som innebär att han varje arbetsdag, året runt ställer upp. I ur och skur. I solsken, ösregn, dimma, snöstorm och dag som natt. Han tillsammans med sin bästa vän och kollega, tjänstehunden, letar upp försvunna barn, pensionärer, suicidala personer, flyende misstänkta mm. De litar på varandra fullt ut. De lever tillsammans varje minut, dag som natt. De träffas betydligt mer än jag och min man själva gör.

Vi har tillsammans flera barn. En är utflugen och några bor hemma. Vi är alla överens hemma om att hunden är en familjemedlem. Tjänstehunden är högt älskad av oss alla. Han älskar att jobba och han älskar att vara hemma med oss andra i familjen. Det har dock kostat att nå dit.

Min man fick hem ett monster till hund, när det begav sig. Han fick hunden från en dag till en annan, av myndigheten. Han tränade och tränade med hunden. De mätte sina styrkor och vem av de båda som egentligen var chefen. Under flera månader var hunden ett djur som övriga familjen var högst skeptisk till. Till och med rädd för.

Efter många, många månader, var det äntligen fason på hunden. Han började lita på sin förare, på oss övriga i familjen och han började prestera på jobbet.

Hur härligt det än må vara att ha en stor lurvig schäfer hemma, som tillika aldrig är uttråkad och dåligt rastad eftersom han alltid är med, så kommer schäfern/hundföraruppdraget med en del nackdelar.

• Min man jobbar alltid. ALLTID. Han har hand om myndighetens hund dygnet runt. Hunden måste årligen klara ett antal svåra tester för att få vara i tjänst. Detta medför att maken måste träna honom ohyggligt många fler timmar förutom de som ingår i tjänsten. Förutom kisserundorna då, som jag inte räknat in i alla dessa timmar.
• Ersättningen. Det tillägg som maken får som hundförare täcker inte ens de utgifter vi har för hunden. Jag skriver vi, eftersom jag och maken har gemensam ekonomi.
• Min man behövde nya kängor eftersom de gamla var spruckna och i allmänt dåligt skick och de som kängor som ingår i basutrusningen för poliser, håller inte måttet för skog och mark. Under nästan ett år bollades frågan runt. Vem skulle fatta detta (ohyggligt) svåra beslut att skriva på pappret om nybeställning av kängor. Pannlampor är ett annat exempel. Ingen chef vill skriva under rekvisitionen. Frågorna kring de minsta inköpen blir löjligt stora för något som borde lösas lätt och ledigt. Det är inte ens kaffepengar för arbetsgivaren. Frågorna blir dock gigantiskt stora för de hundförare som jämt måste kriga för det mest självklara.
• Eftersom maken jobbar med detta i stort sett dygnet runt, sker det givetvis på bekostnad av annat. Ett exempel är hans familj. Vi får offra ganska mycket för att tala i klartext. Lägg nu till att maken tagit sig an ännu en hund. Allt för att göra arbetsgivaren en stor tjänst. Den gamla hunden är på väg ut och den nya på väg in. Under en tid har vi därför två schäfrar. Smaka på det! Två som tillika inte ens kommer överens.

Jag är otroligt stolt över min man. Han älskar sitt jobb och sitt uppdrag. Han är förbaskat bra på det han gör. Jag är stolt över det engagemang han har. Den stolthet han själv känner inför sitt uppdrag är otroligt fint. Hela familjen älskar honom och vi är otroligt stolta över honom. Vi älskar dessutom hundarna han jämt har med sig överallt.

Det är med en enorm sorg jag nu ser vad som händer med min man. Han har tappat den där lilla glöden som alltid lyst i ögonen på honom när vi pratat om jobbet. Han är uppgiven och snudd på ledsen när han pratar om jobbet. Det mest anmärkningsvärda är att uppgivenheten inte handlar om de kriminella han jämt har att göra med. Det handlar om chefer och ledning. Om alla fel i organisationen som direkt har bäring på hundverksamheten. Det handlar om oviljan från chefer att lyssna på de som utför uppdraget. Det handlar om att känna sig som en siffra på pappret. En ständig oro. En oro och uppgivenhet som nu lett till att min man börjat prata om att sluta som polis. Det är nämligen såhär: om han inte kan jaga tjuvar och göra det med sin bästa vän hunden, under bra former och med chefer som backar upp och förstår, så tycker han inte det är värt all tid och allt engagemang. Då är det enligt honom bättre att ”bara ha ett bra jobb att gå till” och sedan lämna jobbet, på jobb.

Jag kommer alltid att stå bakom min man vad han än väljer. Jag bara hoppas att ni förstår hur allvarlig situationen är innan det är helt försent. Han är bara en av många hundförare som har en liknande situation.

Fotnot: Detta är ett av över 2000 brev som poliser i början av november skickade till rikspolischefen, politiker och vissa medieföretag.