Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska börja. Men tack på förhand för att du läser detta vare sig du är politikern jag skrivit till eller en av hens tjänstemän.
Jag vet faktiskt inte riktigt vart jag ska börja. Men tack på förhand för att du läser detta vare sig du är politikern jag skrivit till eller en av hens tjänstemän.
Alla pratar om lönen nu, som att det är den som är det stora problemet. Visst, jag hade varit i en helt annan situation rent stressmässigt på min fritid om jag hade haft några tusen kronor mer än vad jag har i lön idag. Exempelvis om den lönedumpning som skett efter att jag blivit färdig polis inte hade genomförts.
Polisens löner har alltid varit dåliga, det är det ingen som tycker är konstigt eller överraskande. Men saken är ju den att polisen under många decennier stått tillbaka i lön för att ha bra avtal, som mindre arbetstid vid treskift och vettiga ersättningar när man tar på sig mer ansvar eller jobbar nätter. Det är borta sen 2008. Nu ska vi få allting på I-lön. Men det finns ingen I-lön på riktigt. Det finns bara möjligheter att få lite fler hundralappar någon gång ibland på bekostnad av mina kollegor.
Nog om lönen för det är jag säker på att ni hört tillräckligt om. Jag vill i stället påtala lite av de problem som gör att alla koncentrerar sig på lönen nu. För det känns som att man har gett upp på allting annat. Många söker sig bort från ett enligt oss sjunkande skepp och många av de som står i startgroparna stannar endast för att Polisförbundet har flaggat om konflikt.
Vi skojar mycket om chefer och HR inom polisen. Det är ett sätt för att lufta det man mår dåligt över utan att behöva ta in allt på en gång då man vet att man inte skulle klara av det.
HR är ju liksom till för att hjälpa oss och stödja oss för att vi skall kunna göra det arbete som alla vill att vi ska göra. Men nu är det tvärtom och har varit det de sista åren, och det har blivit värre under de ringa sex åren jag jobbat i myndigheten. Hur det blir framgent vet jag ju inte ännu även om det verkar som att HR får mer makt över styrningen.
Vi som jobbar i ”kärnverksamheten” är numera en stödverksamhet till HR och administratörer. Vi är satta att utföra våra arbetsuppgifter och lägga våra scheman för att göra deras jobb lättare. Detta är effekten av att man låter dem styra för mycket.
Vi har gett upp på att få en bra arbetsmiljö i yttre tjänst. För vi har bråkat så länge utan gehör.
Vi har gett upp på att få uppskattning av våra höga chefer eller er politiker eller för den delen journalister. För vi har lärt oss nu att vi är bra slagpåsar.
Vi har i mångt och mycket gett upp på att kunna göra ett bra jobb för att vi blir överhopade med administration, ta upp anmälningar om ickebrott, utreda saker som inte leder någon vart… För det är ingen som faktiskt frågar oss vad VI behöver för att göra ett bra jobb.
DÅ hade verksamheten sett annorlunda ut.
Varför litar man inte på att jag som polis är bättre på att se vad som behöver göras i stället för en chef som jobbar dagtid på ett kontor gärna i en annan stad?
Varför litar man inte på att en polis själv vet vad den behöver för utrustning för att kunna göra ett bra jobb?
Varför litar man inte på poliserna när vi säger att vi är för få och att vi blir satta på att göra fel saker?
När det inte passar politikerna lyssnar man inte ens på våra dåvarande högsta chefer (Rolén) som säger att vi måste ha mer pengar för att inte alla positiva delar av vår nya omorganisation skall gå om intet.
Vi har redan gett upp på en positiv förändring av omorganisationen, för det var ingen som gjorde som det sades och byggde underifrån.
Nu har vi gått in i nyläge 2 efter att ha varit inne i nyläge 1a och 1b och ska sedan vidare till nyläge 2b. Allt detta betyder bara att cheferna vill visa att någonting har hänt även om det inte har hänt något. Jag sitter på samma stolar och gör ungefär samma arbetsuppgifter på samma sätt. Jag kanske kallas något annorlunda. Skillnaden är att jag inte kan söka mig till andra delar av polisen, andra regioner och värst av allt:
Jag vet inte ens var jag kommer att jobba efter årsskiftet. Denna konstanta ommappning (placering av personal) som aldrig är något att bry sig om eller tänka på förrän den är klar. När den är klar går det sällan att rätta till felen bara då det då är försent.
Cheferna har kvar samma mantra som man haft inom polisen i 50 år. Sitt still i båten. Problemet är att när jag kollar på de kollegor som jag har som suttit still i båten under hela deras karriär då de tröttnade för 30 år sedan är det inte en framtid jag vill gå till mötes.
Jag vill göra ett bra jobb. Jag vill vara stolt över det som jag och mina kollegor i landet åstadkommer. Jag vill ha rimligt stöd och uppskattning från mina chefer för det som sker. Men dessa drömmar krossas av ledningen och politikerna och jag lär mig långsamt och smärtsamt att sitta still i båten. För det gör mindre ont.
När man väl sitter där i båten så börjar man tänka. När man inte längre känner att man kan göra ett bra jobb, när man inte får utrustning, förutsättningar eller stöd för att kunna göra det.
Det är då lönen är det enda som är kvar. Det är då lönen som är det enda man orkar driva. När man gett upp på allt annat men fortfarande vill stanna inom organisationen då det finns en liten förhoppning om ett ljus i tunneln. En önskan om att man skall få förutsättningar att göra ett bra jobb om man bara gör som ledningen säger och sitter stilla en stund till.
Erik Billving
LPO Vällingby
region Stockholm
Fotnot: Detta är ett av över 2000 brev som poliser i början av november skickade till rikspolischefen, politiker och vissa medieföretag.
