Annons

Annons

Ur brevfloden:
“Hur mycket väger mitt och mina kollegors ord?”

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Hur ska jag skriva om något så allvarligt som trygghet, rättsäkerhet och verklighet, på ett sätt som når fram? Om nuläget, dess allvar och de begynnande konsekvenserna? För allmänheten, för Polismyndigheten och för oss människor som jobbar som poliser.

Hur ska jag skriva om något så allvarligt som trygghet, rättsäkerhet och verklighet, på ett sätt som når fram? Om nuläget, dess allvar och de begynnande konsekvenserna? För allmänheten, för Polismyndigheten och för oss människor som jobbar som poliser.

Vad kan jag säga som kan bidra till att vända den kränkande mängdbehandlingen (jmf kränkande särbehandling) som pågår gentemot poliser? Inom vilken annat yrke är det en nackdel att faktiskt brinna för och vara utbildad för det jobb som ska utföras? För hur ska jag annars tolka det? Samma kvaliteter, livserfarenheter och engagemang som gjorde att jag sökte till polisskolan, blev antagen och tillsammans med polisutbildningen gör att jag får/är lämpad att jobba som polis – samma bakgrund ger mig sämre förutsättningar till ett bra yrkesliv, åtminstone inom Polisen.

Det är oerhört smart att efterfråga, kravställa och anta människor till ett yrke som kräver självgående, kompetens, empati, självuppoffring, flexibilitet, problemlösning och engagemang och rikta oss till att hjälpa andra. För finns det problem så försöker/löser vi poliser det, så långt det bara är möjligt, med stor mental spännvidd och i värsta fall med livet som insats.

Det är oerhört korkat att utnyttja samma människor/poliser till den grad att vi samtidigt måste hjälpa oss själva, slåss för någorlunda vettiga möjligheter att kunna utföra det yrke vi anställts för och värderas därefter. Detta istället för att ge oss anställningstrygghet och förutsättningar för ursprungsintentionen.

Hur mycket väger mitt och mina kollegors ord om hur vi uppfattar nuläget inom Polissverige, jämfört med bilden som presenteras för beslutsfattare genom;

Tillförordnade chefer som vill ha fast chefsbefattning även i nya organisationen, eller nyss fått det. En tydlig strategi att genomdriva omorganisationen under tystnad och utan eventuellt motstånd, viktigta påpekanden eller verklighetscheck från dem, vars röster räknas i större utsträckning än ”fotfolket”. Att organisationen, trots utfästelse om motsatsen, stenhårt byggts uppifrån och ner.

Ekonomer som kommer med förslag till/fattar beslut, men som inte kan polisverksamheten.
Ett tydligt exempel är beslutet att krympa fordonsparken, utan föregående behovsinventering med relevanta parametrar i beräkningen såsom att övertid för en polispatrull ska inte medföra att pågående patrull blir billösa[1], brutto-/nettopark (verkstadstid) eller extra insatser för att exempelvis upplopp eller söka efter försvunnen person. Gäller även långa avstånd, som utan kollektivtrafik ökar behov av så kallade c-fordon[2].
Det motsatta exemplet är en föregående undersökning i form av ergonomiforskning avseende bärande av utrustning för poliser i yttre tjänst, bärprov av skyddsvästar inför upphandling/inköp och därefter beslut att köpa in den billigare västen med sämre ergonomi.

HR som generellt sett inte kan eller värderar polisprofessionen. Som skapar ett olyckligt ”brus”/filter mellan poliser och ledning/beslutsfattare med verksamhetsansvar. Som arbetar med att försöka ge (sken av) en så bra bild av verksamheten som möjligt, istället för att faktiskt jobba för att vi ska komma dit. Några exempel:

  • Sjukskrivningstal. Jo, det är alarmerande om orsaken till besök hos företagshälsovård inom Polisområde X visar en ökning med flera hundra procent på tre år avseende stress, sömnsvårigheter, panikångest etc även om totala sjukskrivningsprocenten ökat marginellt.
  • Varför poliser slutar. Nej, det är definitivt inte bara poliser som går i pension!
  • Att chefer inte tar sitt arbetsmiljöansvar. Nej, det räcker inte med att det står på papper att de ska göra det om de inte får rätt förutsättningar och om det inte faktiskt sker.

Så här i halloween-tider är jag skrämmande fa(r)scinerad över att det görs så stora ansträngningar att släta över och bortförklara missförhållanden, istället för att rätta till dem.

Vi som poliser ska borga för rättssäkerheten och tryggheten i samhället för medborgarna – vi borde väl kunna förvänta oss motsvarande från vår arbetsgivare? Att ni skapar en eldstad med stabil grund, bränsle, skydd mot kastvindar så att vi kan hålla lågan brinnande, så att vi vill och orkar fortsätta.

Ställ gärna krav på oss men se till att matcha dem med rätt förutsättningar såsom bra ledarskap, relevant utrustning, fortutbildning, rättsskydd, avlastande samtal, skälig lön och återkoppling på det arbete vi utför (inte bara anmäla oss när ni tror att vi gjort misstag).

Se till att vi är tillräckligt många för att kunna utföra jobbet, så att vi håller för arbetsbelastningen, så att det blir lite säkrare att jobba ute i verkligheten.

Värdera det jobb vi gör, inte bara genom de antal ärenden vi producerar. Det viktigaste, den mänskliga kontakten i hjärtskärande situationer, kommer ni aldrig att kunna värdera – men medborgarna gör det, ge oss tid att finnas för dem. Och ge oss tid för återhämtning efteråt.

Vi kan avrapportera fortare om vi slipper göra det 6 olika datasystem och upprepa samma uppgifter.
Vi kan åka på fler skrik på hjälp om vi blir fler.
Vi kan flytta ton med grus på nolltid, om vi får grävmaskiner istället för (i bästa fall) spadar.

Jag är uppriktigt förvånad över att det inte är fler poliser, som under rådande omständigheter, helt enkelt flippar ur/beter sig inkorrekt (använder övervåld, olämpliga tillmälen, bryter ihop etc). Det visar att de kvaliteter som ni efterfrågat till polisprofessionen till stor del är rätt. Det innebär samtidigt att ni har fått tåliga, uthålliga poliser laddade med problemlösningsinriktat tänkande med förmågan att ta fram extra energi gång efter annan, och gör det – för allmänhetens skull.

Jag är uppriktigt ledsen över att ni inte verkar ha varken viljan eller förmågan att ta hand om, och lyssna, på den viktigaste resursen ni har – oss medarbetare. Alla som byggs behöver rätt resurser och kompetens. Polisorganisationen får gigantisk bakläxa i hållfasthetslära! Lyssna på era hantverkare, analysera byggmaterialen och vara delaktig i yrkesutövningen. Hur många fler takbjälkar tänker ni egenhändigt rationalisera bort? När ska ni inse att ni bygger en organisation utan bärande väggar? För det har börjat snöa nu (det förväntas bli en tung brevskörd) och ändå har vintern har bara börjat.

Poliser slutar arbeta som poliser, slutar med världens roligaste yrke, innehållande komplexa, fasansfulla, tunga, häftiga, härliga arbetsuppgifter – inte på grund av att de vill, utanför att de inte får förutsättningarna att vara kvar. Vad tänker ni göra åt det?

//S.O.S
Människa, medarbetare, polis, förtroendevald (Det sistnämnda p g a behovet av bättre förutsättningar för poliser att jobba som – poliser.)

[1] Pågående = startar sitt arbetspass. Dessutom olika i landet om patrullskifte sker på samma klockslag eller med överlappning.

[2] C-fordon är polisens civila bilar som nyttjas av all personal inom polisen för transporter till möten, ärenden etc. Ej utryckningsfordon.

Fotnot: Detta är ett av över 2000 brev som poliser i början av november skickade till rikspolischefen, politiker och vissa medieföretag.

Ämnen i artikeln

Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser