Annons
Annons

Knark och vapen stjäl rampljuset

20220513_102542
Tomas Nyberg

Polisinspektör på avdelningen för brott i nära relation, Umeå

En klapp på axeln, lite glada tillrop, mer än så behövs många gånger inte för att en människa ska må bra och känna sig sedd. För att få känna den positiva känslan upprepar vi ofta det som ledde till den, om och om igen. Och eftersom vi poliser också är människor, tänker jag att den ekvationen även kan överföras på oss, eller i alla fall på mig.

Med tanke på den ringa möjlighet min närmaste chef har att påverka min lön, eller ge andra incitament till prestationshöjande åtgärder som är kopplad till en kostnad för myndigheten, (märk väl, som jag uppfattat det), så står axelklapparna och de glada tillropen högt på min önskelista. Och ja, jag är en enkel människa, det har jag aldrig hymlat med. Så jag lapar i mig dessa hyllningar som mjölk och honung.

Att den enskilde konstapeln väljer det ”coola” jobbet med knark, vapen och trafik i stället för brott i nära relation, tror jag är en förenkling som tar fokus från den större frågan.

Så när delas då dessa åtråvärda uttryck av uppskattning ut? Min erfarenhet är att de till stor del kommit då jag har lyckats hitta substanser som människor tar för att livet skall gå upp och ned. Ju mer jag hittat, desto mer har det klappats. Även när jag stått vid en vägren och mätt hur fort människor kan framföra sina fordon och någon framfört det så snabbt att jag tvingats utfärda ordningsböter haglar uppmuntrande ord från personer i ledande positioner.

Men vid andra ärenden; som när jag hamnat i en lägenhet där ett par för tionde gången bråkat med varandra, polisen kallats dit för att grannarna har ringt igen, och jag efter ett långt samtal med kvinnan i paret får henne att lämna uppgifter som gör att jag faktiskt denna gång kan upprätta en anmälan, så att socialtjänsten får möjlighet att hjälpa henne ur ett destruktivt förhållande. Då har många gånger de högljudda tillropen och klapparna på axeln lyst med sin frånvaro. Det betyder absolut inte att det ena brottet är viktigare än det andra. Det belyser snarare ett systemfel, där förklaringen många gånger läggs på individen.

Att den enskilde konstapeln väljer det ”coola” jobbet med knark, vapen och trafik i stället för brott i nära relation, tror jag är en förenkling som tar fokus från den större frågan. Den frågan handlar om vad Polismyndigheten och samhället premierar, inte prioriterar.

Brott i nära relation och dess problem i form av trasiga målsägande och familjer har inte fått dela det rampljuset.

Det som ofta glöms bort är just kraften i axelklapparna, de glada tillropen, vem som faktiskt har mandat att både utdela och fördela dem, samt i förlängningen har ansvaret för de prioriteringar fördelningen medför.

Inte bara bland chefer utan även på en samhällsnivå finns ett ansvar och en skyldighet att lyfta de olika brotten på ett jämnt sätt.

Under årets valrörelse har politiker stått i kö för att berätta vad de tycker är viktiga problem för samhället att lösa. Vapen och knark har då stått högt på samtliga partiers agenda, medan brott i nära relation och dess problem i form av trasiga målsägande och familjer inte har fått dela det rampljuset. Det visar tydligt när deras glada tillrop kommer att skalla i maktens korridorer.

Så min fråga blir nu, hur ska jag göra, vad ska jag göra för att optimera mitt klappintag utan att försaka något av brotten i den stora blå boken?

Ämnen i artikeln

Detta är en krönika. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
X
E-post
Annons
Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst