”Varje gång jag lyckas få en patrull till mina ärenden pustar jag ut, och hoppas att inte nästa telefonsamtal kommer innebära att jag måste omprioritera min patrull än en gång. Rädd att jag pressat mina patruller för mycket, att de ska säga NU RÄCKER DET.”
Sent i livet fick jag möjlighet att börja jobba med det jag drömt om sedan jag var barn. Jag sa upp mig från mitt arbete på Statistiska centralbyrån där jag hade eget kontor, jobbade dagtid, hade bra betalt, visitkort, tryggt och säkert men samtidigt helt meningslöst.
Jag sa upp mig för att bli Polis med nya studielån till följd, 3-skiftsarbete, dåligt betalt, otryggt och farligt men äntligen meningsfullt.
Jag älskar mitt jobb som Polis. Jag är stolt över att vara Polis. Jag har svårt att se mig arbeta med något annat än som Polis. Det som gör mig så ledsen är att min arbetsgivare Polismyndigheten Sverige, med Sveriges regering i spetsen, utnyttjar mig på grund av just detta.
Jag sitter idag på Sveriges största ledningscentral, Regionledningscentralen i Stockholm. Vi hanterar dagligen tusentals samtal och ärenden där allmänheten behöver hjälp av polis, där någon är skadad, död, mår psykiskt dåligt, är aggressiv, förvirrad eller har blivit utsatt för brott. Mitt jobb förutom att prata med allmänheten är att försöka fördela ut ärendena på de resurser som Polismyndigheten har tilldelat mig. Jag har aldrig tillräckligt med patruller att skicka på alla jobb. Jag tvingas att hela tiden prioritera ärendena efter allvarlighetsgrad.
Många ärenden hinner vi aldrig åka på, trots att vi borde, trots att allmänheten förväntar sig att vi kommer, trots att brott har skett. Det finns områden i Stockholm där jag inte kan skicka in en ensam patrull på jobb för att det är risk för deras liv. Där de kriminella styr. Där de kriminella ringer mig och låtsas vara ett vittne till en misshandel, att någon ligger skadad eller att det brinner. Det gör de för att få mig att skicka in poliser i området för att sedan ligga i bakhåll så de kan skada polisen med stenar eller brunnslock. För det mesta har vi inte resurser nog att ingripa ens mot de som angriper polisen. Vi mäktar inte med.
Jag pressar mina patruller att jobba snabbare, äta på kortare tid, jobba över gång på gång. Varje gång jag lyckas få en patrull till mina ärenden pustar jag ut, och hoppas att inte nästa telefonsamtal kommer innebära att jag måste omprioritera min patrull än en gång. Rädd att jag pressat mina patruller för mycket, att de ska säga NU RÄCKER DET, vi orkar inte mera.
Polisen i Sverige går runt med nöd och näppe just nu. Det som gör att inte allt faller som ett korthus är att jag och mina kollegor älskar att var poliser. Vi älskar vårt jobb. Utnyttja inte det, ta vara på det istället. Ge oss rimliga avtal, rimlig arbetsmiljö och rimliga löner som står i paritet med jobbet vi utför så kommer ni få en poliskår som brinner för det den gör.
Polismyndigheten i Sverige ville inte gå med på Polisförbundets låga krav, lägsta lön 25 000 för nyanställda, en medellön på 28 000 efter 5 år i yrket, att erfarenhet ska värderas högre. Arbetsgivaren tycker det var för höga krav.
Idag har vi poliser som ligger på drygt 24 000 innan skatt efter 8 år i tjänst. Det är inte riktigt klokt. Vad tjänar du?
Fler och fler lämnar yrket, de orkar inte längre, tycker inte att det är värt det. Jag förstår dem.
Alla ni som får detta brev, och många fler brev från fler än mig, har möjlighet att stoppa detta förfall av svensk polis. Ni har möjlighet att påverka. Gör det. För Sveriges skull.
Polis och operatör
Regionledningscentralen i Stockholm
Fotnot: Detta är ett av över 2000 brev som poliser i början av november skickade till rikspolischefen, politiker och vissa medieföretag.