ANNONS:

ANNONS:

 
 

Det här är förstasidan på Polistidningen nummer 5. Den delas ut i oktober till dig som är medlem eller prenumerant.
Om du inte fått tidningen, kontakta Polisförbundet: medlemsservice (at) polisforbundet (punkt) se

Skatteverket meddelar att de just nu inte prioriterar att skicka ut Polistidningen till medlemmar med skyddade personuppgifter. Tidningen skickas ut i mån av tid, pga corona.

Läs mer om Polistidningen här.

 

Ordförandeord

”Därför ska vi bli mer aktiva inom kriminalpolitiken”

Lena Nitz, ordförande

 
 
 

 
 

Arkiv

Foto: Anna-Karin Nilsson

”Vi jobbar i en värld där det kan gå fel”

Publicerad 2020-10-14

Aktuellt Johan var ute och gick med hunden när han fick information om banderollerna. De som hängdes upp på Friends Arena under AIK-Örebro och uppmanade honom och hans kollegor att ”skjut er själva”.

– Det var liksom precis när det lugnat ner sig, och så kom det där.
I media har han omnämnts som insatschefen eller befälet. Det efter det uppmärksammade polisingripande under vilket Eric Torell, en ung man med Downs syndrom som smitit hemifrån i gryningen, sköts till döds. Tillsammans med två kollegor åtalades Johan för tjänstefel. En kollega åtalades även för vållande till annans död. Alla friades på samtliga punkter. Eric Torells mamma kommenterar banderollerna i Expressen och säger att hon känner avsmak. ”Och de här polismännen, de har också familjer. Det är vanliga människor med syskon och föräldrar. Tankar går ju till deras familjer också.”

Johan ger i allra högsta grad intryck av att vara just en vanlig människa. Polis sedan 15 år, från en klassisk polisfamilj. Pappa är polis liksom hans sambo. Även syskonen går i samma fotspår och mamman är civilanställd inom polisen. Det här är hans drömjobb och att jobba ute är hans grej.
– Vi har just hamnat i att vi kanske behöver gå in och utreda våra egna ärenden, det vill jag helst inte, säger han.

Johan skulle ha bytt jobb precis när skjutningen ägde rum. Men utredningen och rättsprocessen gjorde att det sköts upp då de inblandade poliserna under tiden hade inre tjänst. I oktober förra året kunde han äntligen börja jobba som gruppchef på narkotikagruppen vid Norrmalm.

När han var ute på en promenad med hunden började kollegor höra av sig på hans telefon. Några personer hade, under en match mellan AIK och Örebro satt upp banderoller med de friade polisernas namn, bland annat med budskap om att de borde skjuta sig själva.

”Om det kan hjälpa andra på något sätt tycker jag det är viktigt. Jag vill inte att det ska uppfattas som att det på något sätt är synd om mig eller så.”

När Polistidningen pratar med Johan är det ännu inte klart om det kommer att bli något åtal mot personerna som var ansvariga för banderollerna. Poliserna har tilldelats målsägarbiträden och Johan har dubbla känslor. Principiellt tycker han att det vore bra. Men mer uppmärksamhet är han inte så sugen på. Han påtalar flera gånger att han pratar med Polistidningen för sina kollegors skull, de som kan komma att vara med om någonting liknande.
– Om det kan hjälpa andra på något sätt tycker jag det är viktigt. Jag vill inte att det ska uppfattas som att det på något sätt är synd om mig eller så.

Detta har hänt

2 augusti 2018 sköts Eric Torell, 20 år, till döds i samband med ett polisingripande. Detta då han i sin hand höll ett leksaksvapen som misstogs för ett riktigt vapen.
Johan ledde insatsen och kom att utredas och så småningom åtalas för tjänstefel. Liksom två av hans kollegor som också de deltog i insatsen friades han i tingsrätten.
Under en fotbollsmatch som ägde rum hösten 2019, strax efter att poliserna friats, höll en grupp supportrar upp banderoller med de friade polisernas namn.
Där yttrades bland annat att poliserna borde skjuta sig själva. Händelsen polisanmäldes och utreds fortfarande vid publiceringen av denna artikel.

Johan har skyddad identitet. Det har han fått efter händelsen. Men han har långt ifrån gått under jorden och har inga problem att medverka med namn. Sociala medier har han aldrig haft. Under en period lät han inte sitt ena barn gå till skolan själv, men han har inte fått några hot riktade mot sig och familjen. Inte heller efter att banderollerna kom upp den där dagen i oktober.

”Och självklart har jag tänkt på om man kunde ha gjort någonting annorlunda och fått ett annat resultat. Det gör jag fortfarande.”

Själva händelsen, morgonen då Eric Torell sköts, har Johan lämnat bakom sig. Han känner ingen ånger och har landat i att han i sin yrkesutövning inte gjort någonting fel.
– Jag skäms inte och jag har inga problem att prata om det, men sen tycker jag såklart att det är tragiskt. Och självklart har jag tänkt på om man kunde ha gjort någonting annorlunda och fått ett annat resultat. Det gör jag fortfarande. Annars är man nog inte mottaglig för någonting. Vi jobbar ju i en värld där det kan gå fel hela tiden och felen kan få stora konsekvenser. Då behöver man rannsaka sig själv.

Det Johan menar är att han skiljer noga på att göra någonting brottsligt och att göra något som han önskar hade slutat annorlunda. Däremot lever händelsen i honom på så vis att han kan oroa sig över att få strålkastarna riktade mot sig igen. Han säger att han aldrig tänker på det under själva ingripandena, men i efterhand kan han tänka på att någon antagligen håller koll på om hans namn dyker upp och att det vore jobbigt att hamna i ett ärende där man behövde göra en intern utredning.
– Vi håller på mycket med herointillslag och då blir det nästan alltid stökigt.
Under tidig sommar har dessutom Black Lives Matter blossat upp och gör att polisen har extra mycket ögon på sig.
– Många av de grip vi gör är ju av personer från Västafrika och de gör mycket motstånd, så vi har ju haft situationer där folk står och tittar och säger åt oss att släppa personen och sådär.

”Jag var på väg in i polishuset från polishusparken och då har pappan sin cykel stående där, som han håller på och hämtar.”

Har du pratat med de anhöriga till Eric?
– I samband med rättegången pratade jag med min försvarare om jag skulle göra det, men när den pågick tyckte han inte att det var lämpligt.

Men sista dagen kände Johan att han ville prata med någon av Erics anhöriga. Den enda kontakten han haft innan var med pappan precis efter händelsen, när han blev kontaktad av honom och försökte förklara vad det var som hade hänt. Men målsägarbiträdet avböjde och Johan vet inte om förfrågan ens nådde familjen.

Men så inträffade något helt slumpartat.
– Jag var på väg in i polishuset från polishusparken och då har pappan sin cykel stående där, som han håller på och hämtar.
Johan presenterade sig och de hade ett ganska kort samtal.
– Han sa att han tänkte på om han hade kunnat göra någon skillnad och jag sa nog att nu blev det inte så. Vi tog i hand och det kändes som någon form av avslut.

”Det är ju liksom jag och inte Polismyndigheten som åtalas. Där står man väldigt ensam på ett sätt.”

Vi talar om att vara polis och faktiskt få ett vapen i sin hand med vilket man har rätt att ta en annan människas liv om nöden kräver det. Om det var någonting som Johan hade reflekterat över innan.
– Det är väldigt abstrakt innan man har varit med om det.
Han säger också att man inte är medveten om hur hårt någonting som går fel i jobbet kan drabba en privat.
– Det är ju liksom jag och inte Polismyndigheten som åtalas. Där står man väldigt ensam på ett sätt.

Han berättar när han fick besked från Personalansvarsnämnden, Pan, och insåg att han hade kunnat förlora jobbet till följd av det som hänt.
– Man jobbar och utför tjänster för myndigheten, man tänker inte på att man kan bli avskedad.
De andra poliserna som varit inblandade i ärendet hade han kontakt med nästan varje dag. Det har varit ett större stöd än den professionella hjälp han fick från Kris- och traumacentrum menar han, även om han tycker att också den har varit värdefull för att få en sorts check på att han är okej. Han har också möjligheten att komma tillbaka om han skulle drabbas av problem senare.

”När det går bra är det bra, men när något sådant här händer hade det varit skönt om de sa att de här poliserna har inte gjort något fel och vi har förtroende för dem.”

Över huvud taget tycker han att han fått bra stöd. Från kollegor, från facket och även från Polismyndigheten. Det han saknar är att arbetsgivaren skulle ha stöttat poliserna tydligare utåt, inför massmedia.
– När det går bra är det bra, men när något sådant här händer hade det varit skönt om de sa att de här poliserna har inte gjort något fel och vi har förtroende för dem.
Har du lärt dig någonting av den här händelsen?
– Det har varit en väldig erfarenhet. Ingenting jag skulle önska någon att vara med om. Att det hände var ju bara jobbigt och negativt. Men jag tror att det i efterhand har stärkt mig. Det här är något man aldrig tror ska hända. Man blir lite avtrubbad i jobbet, men nu blev det väldigt påtagligt.

Foto: Anna-Karin Nilsson