Annons
Annons

”Tänkte jag kunde göra jobbet bättre”

Polistidningen bad våra läsare berätta om era varför: Varför vill du bli/blev du polis? Här kommer några av svaren.
10 december 2020, 08:16
Tomas Eriksson.
Tomas Eriksson

Polis sedan 2017, 36 år, BF-IGV, Sundsvall

”Anställningstryggheten i en statlig tjänst, covid-19 bekräftade denna tanke i en tid med varsel och uppsägningar. Ett meningsfullt arbete som ger en mycket stimulans och en känsla av att man gör någonting nyttigt, att man tillför något till samhället.”

Johan Lund.
Johan Lund

LPO Luleå-Boden

”Jag hade sneglat åt polisyrket något, men det som fick mig att kasta iväg en ansökan var att jag blev behandlad på ett småsint sätt av några poliser i Uppsala, som fick mig att tänka att jag kunde göra det jobbet bättre. Kortfattat.”

”Jag har ingen i släkten som är polis.
Jag har inte velat det sen jag var liten.
Jag läste trädgård på gymnasiet.
Jag älskade blommor, men kände mer och mer att jag ville jobba med något viktigt på riktigt.

17 år efter jag började på polisutbildningen i Växjö jobbar jag nu med brott i nära relation. De första tio åren drygt jobbade jag som ingripandepolis. Där jag vet att jag gjort skillnad för människor i både stort och smått. Jag har många gånger fått höra att jag är en bra polis. Inte från min arbetsgivare, men från de jag mött i arbetet. Det får jag fortfarande ofta höra från mina särskilt utsatta brottsoffer. Det ger mig kraft. Men ger det mig tillräcklig kraft för att fortsätta ge av min begränsade energi (den ska räcka till mina barn och övrig familj och fritid)?

Jag upplever att mina kollegor som jobbar med brott i nära relation, men även kollegor inom övriga utredningen, är på väg att brinna upp på grund av att man förväntas mata utredningar som om det vore ett löpande band på Volvo. Inte ett hantverk med människor som kanske för första gången berättar om det hemskaste och skamligaste de varit utsatta för. Vi måste bli fler som gör själva jobbet både ute i yttre tjänst och inom utredning av brott.

Varför blev jag polis? Jag ville göra skillnad i samhället, men jag och mina kollegor kan inte göra det på egen hand. Vi måste ha våra
politiker i ryggen. Att de verkligen går samman över de politiska gränserna för att få till ett tryggare samhälle på riktigt.

Jag blev inte polis för att be om ursäkt att vi ringer så långt efter brottet skett.
Jag blev inte polis för att bli sjukskriven på grund av stress.
Jag blev inte polis för att se mina kollegor bli sjukskrivna, säga upp sig, börja plugga (för att komma ifrån), gå i förtidspension.

Spretigt svar, men det kom från hjärtat. Ett ganska stort, men spretigt hjärta.”

Emma.

Malin Hjärtedal.
Malin Hjärtedal

Student

”Att finnas för de mest utsatta i samhället. Mänskliga rättigheter.”

”Alla klassiska anledningar som att hjälpa andra och göra skillnad stämmer, men den avgörande anledningen är helt egoistisk. Jag tänkte att polisyrket skulle vara något som stimulerar mig, och någonting jag skulle vara bra på. Jag är rädd för att hamna i rutin och långvarig tristess. Hade jag bara velat hjälpa andra hade jag blivit sjuksköterska i stället.”

Studerande i Borås.

Åke Jansson.
Åke Jansson

”Som före detta polis finns fortfarande intresset för polisen och dess utveckling kvar. Får numer Polistidningen av min son som är polis.

Frågan ”Vad är ditt varför?” tror jag är viktig att ställa sig särskilt inom yrken där det råder en stark kåranda. Är man då inte stark i sin identitet och vågar stå emot det man egentligen inte tycker om tappar man nog lätt bort just det där man hade som ambition den dagen man började.

Det är också viktigt att följa upp varför någon slutar. Att få reda på vad det blev av det man en gång sökte jobbet för. För egen del hörde jag inte ett knäpp efter att jag slutade. Jo, jag fick ett brev med påminnelse om att min sekretess i vissa avseenden fortfarande gällde trots att jag slutat.

Jag hade 24 bra polisår. Vad som fick mig att trivas och som var anledningen till att jag sökte var för att jag ville vara med och påverka. Började i Stockholm, men min mesta polistid är i Nyköping. Hade mina mesta polisår på fältet och där kunde man verkligen i stunden göra skillnad. Tänker ofta tillbaka på tillfällen där jag känner mig glad och stolt att vi fanns. Hjälpa, skydda och ställa tillrätta var inte bara ord utan det arbete som utfördes och jag kände så starkt inför.

Jag har slutat jobba, men mitt intresse för polisen och mitt hjärta finns till stora delar kvar.”

James Borg.
James Borg

Polisassistent IGV, kontaktpolis ordningsvakter, Polkon-instruktör, aspiranthandledare  med mera, Karlstad.

”Jobbade som hovslagare när många kollegor fick förslitningsskador och insåg att jag måste ha en plan B. Då dök pojkdrömmen upp och jag sökte och kom in.

”Jag var inte först på pucken att vilja bli polis i familjen, då halva släkten arbetar inom myndigheten. Tidigare har jag enbart arbetat med människor och det har alltid funnits en inre drivkraft att hjälpa andra. Polisyrket var dock inte det självklara valet efter gymnasiet eftersom jag siktade på att bli psykolog. Tre högskoleprov senare och grusade förhoppningar sökte jag till polisutbildningen i stället. I dagsläget studerar jag min tredje termin och kunde inte vara mer belåten med valet.

Sedan barnsben har jag fått höra spännande och skrämmande historier om situationer som varje enskild polis kan ställas inför. Jag har fått höra från samma personer att de aldrig haft söndagsångest. Den upplysningen väger tyngre för mig än vad de låga lönerna och obekväma arbetstiderna gör. Spänningen i kombination med att personligen kunna bidra och hjälpa människor i samhället är den största anledningen till att jag också vill bli polis.”

Polisstudent.

Mikael Hannu.
Mikael Hannu

Områdespolis/ utredare, Pajala

”Efter min militärtjänst så ville en lumparkompis att vi skulle söka FN-tjänst och sedan polisskolan. Jag svarade: ”Aldrig, jag är så less på uniformer, det får räcka för resten av mitt liv.” Efter ett tag sökte jag lärarhögskolan. Jag blev 53:e reserv.

Då hörde en barndomskompis av sig och sa att han och en till skulle söka till polisen, man fick ju betald utbildning (så var det då). Det visade sig att bägge fick nobben. Det triggade mig och på pin kiv sökte även jag … och kom in! Kompisarna blev förbannade: ”Du vill ju inte ens bli polis!” Jag började 9 januari 1984.

Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Jag har fått uppleva så mycket i mitt jobb och fått göra otroliga resor i mitt inre.
Jag har fått jobba nere i tunnelbanan och på ”Plattan” på Sergels Torg bland djupaste misär och kostymer, men även på ”Rovdjurstorget” mitt i Sareks nationalpark med kungsörnen svävande över mig.

När jag startade mitt jobb visste jag aldrig vad som skulle hända på passet eller när jag kunde ”kitta av” och gå hem. Men jag visste att den eller dem jag jobbade med skulle göra allt i sin makt för att backa och skydda mig vad vi än hamnade på, likaväl som jag skulle göra detsamma för dem.

Jag har sjungit i patrullbilen tillsammans med min kollega för att fördriva långsamma nattpass då det inte fanns vanlig radio i bilarna. Men också skrikit i vanmakt över att inte kunna göra allt vi ville och borde ha gjort. I patrullbilen har vi stöttat varandra vid dödsfall i familjen, skilsmässor, missfall eller andra personliga kriser. Men också glatt oss tillsammans åt nya förälskelser, bra affärer, våra älskade familjer och när Luleå spöade någon elitseriekonkurrent. Vår patrullbil fungerade som en rullande psykologmottagning samtidigt som den gav medborgarna trygghet.

Nu jobbar jag mest som utredare. Jag tycker att det här är världens bästa jobb.”

Ämnen i artikeln

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post
Annons
Annons

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst