Måndag kväll. Mörkret faller efter en av årets första varma dagar. Torggatan i centrala Åstorp är öde så när som på en liten grupp människor. De har hovrat i höjd med den kvällsöppna närbutiken sedan sen eftermiddag. Några av dem ser lite för gamla ut för att bara stå och hänga. Några ser lite för unga ut för att stå där med dem. Just en sådan grupp kan vara väl värd för områdespoliserna i lokalpolisområde Klippan att titta närmre på.
Åstorps kommun ligger trea i Skånestatisktiken över anmälda narkotikabrott för 2020. Bjuv toppar den, näst efter Malmö. Fyra kommer Perstorp. Åstorp, Bjuv, Perstorp, Svalöv och Klippans kommuner utgör tillsammans lokalpolisområde Klippan.
– Det beror ju inte på att folk knarkar mer här än någon annanstans. Det är, kan jag ganska säkert säga, kopplat till hur vi jobbar, säger Jonas.
Något som talar för att han har rätt är att Malmö 2019 låg under både Åstorp och Perstorp i den oattraktiva topplistan. Däremellan var det Rimfrost.
Egentligen heter Jonas någonting annat, men han vill inte längre skylta med sitt namn. Den mer mediala strategi han tidigare tillämpat har väckt reaktioner bland vissa kriminella som bekymrat säkerhetsavdelningen. Det är slut med medieframträdanden. Däremot är områdespoliserna aktiva på sociala medier och har konton på både Facebook och Instagram. Kanske fungerar det lite som kompensation för att det inte syns så många uniformer på byn.
Det har hunnit gå några år sedan Polistidningen hörde av Jonas första gången. 2016, närmare bestämt, ville han gärna berätta om hur poliserna i Klippan hade hittat sätt att jobba mot droger och livsstils kriminella. Han kallade det för Söderåsmodellen. Annat kom emellan för både Polistidningen och de skånska poliserna den gången. Men nu är vi på plats.
I samband med omorganisationen 2015 fanns en stor oro bland många poliser med narkotika som sitt specialområde. Rotlarna bröts upp och det skulle inte längre finnas några specialiserade grupper.
Lennart Karlsson är ordförande i Narkotikapolisföreningen och sedan 25 år narkotikapolis (jo, han kallar sig fortfarande för det) i Stockholmsområdet. Han menar att mycket av erfarenhet och best practise inom narkotikapolisarbete kastades ”ut genom fönstret över en natt” vid omorganisationen.
En del problem kvarstår, menar han. Det handlar dels om förlorad kompetens och gnista. Men också om otydlighet gällande vem som har ansvar för vad. Och stora operationer med kreativa namn som på senare år fått mycket uppmärksamhet i media ser han inte som en lösning.
– Det finns ingen quick fix. Det som fungerar är långsiktigt och lokalt förankrat arbete i samverkan med andra samhällsinstanser.
Lennart Karlsson känner väl till Klippan och tror att de är något på spåren. Även om deras metod delvis bygger på att de hållit fast.
– Det handlade egentligen om att vi fortsatte jobba inriktat mot narkotika, lite mot högsta ledningens önskemål som fanns då om att vi skulle bokföra timmar vi patrullerade i uniform. Det har fungerat, säger Jonas.
Tisdag morgon. Klippan ligger ungefär tio minuters bilfärd från Åstorp. Över böljande fält av klassiskt Skånesnitt. På väg in mot centrum skär Storgatan mellan den lilla gula polisstationen och en lite kantstött byggnad som bland annat rymmer lokala bordtennisklubben och Stadsmissionen. Som på så många andra platser hänger hoppet om expansion och utbyggnad i luften. En liten grupp poliser samlas tillsammans med Jonas i fikarummet på stationen.
Här sitter Simon som är gruppchef för Jonas och hans kollegor i områdespolisgruppen. Ola sitter bredvid. Han är gruppchef på IGV som också spelar en central roll i tillämpningen av Söderåsmodellen. En underrättelsesamordnare, även han behöver vara anonym, är också på plats i dag. Han hör egentligen till polisområdet, men är enligt de andra guld värd när man vill ha koll på vilka spelare som rör sig i lokalpolisområdet, enligt Jonas.
– Narkotikalagstiftningen är den lättaste lagstiftningen att jobba utifrån. Genom den når vi mycket annat, förklarar han.
Jonas fyller i att det antagligen är på grund av att man jobbar så hårt mot narkotikan som mc-gängen aldrig riktigt etablerat sig i Klippan.
– Visst, det blir sällan stora dramatiska gripanden eller jättebeslag, men vi gör det jobbigt för dem. Och de är känsliga även för de mindre straffen. De kan till exempel bli av med körkortet och det vill de inte.
I närområdet finns både de traditionella klubbarna Bandidos och Hells Angels, men också Satudarah, en nyare organisation med stort våldskapital.
– De kan inte åka motorcykel alls egentligen, säger Jonas.

Simon
Foto: Emma Eneström
Ännu viktigare än råskinnen i mc-västar är de man kallar för nyupptäckta. Namn som tidigare inte cirkulerat i knarksammanhang. Inte sällan ungdomar. Dels kan de vara en bra ingång för information. Men också finns chans att få personen att göra andra val. När det gäller unga kontaktas föräldrarna också.
– Ett besök från polisen har effekt. Föräldrarna kanske inte riktigt förstod i vilka kretsar barnet hängt i.
Simon förklarar att arbetet mot narkotikan vilar på fem ben. Kontakten med skolorna, koll på langarna för att strypa tillgången, koll på brukarna för att stoppa rekrytering av både kunder och säljare, koll på de socioekonomiskt utsatta områdena för att de inte ska bli frizoner och samverkan med övriga samhällsaktörer. Det femte benet ser lite olika ut i de olika kommunerna. Till exempel socialtjänsten kan skilja sig åt ganska mycket.
När man letar efter knark hittar man också annat. Någon drar sig till minnes hur de åkte ut till ett hus där det bodde personer som aldrig tidigare varit aktuella för polisen, men som man fått tips om att de brukade.
– Men väl på plats var det världens misär med vanskötta höns som pissade inne och en niomånaders som gick omkring mitt i alltihop. Inget genombrott i polisarbetet kanske, men vi har ju skapat förutsättningar för att de här människorna ska kunna få det bättre, säger Jonas.
– Jag känner mig stolt över att jobba i det här lopot, inte bara för hur vi jobbar mot knarket, utan för hur vi orkar stå på och nöta på i det lilla, säger Ola.
Simon förklarar att även IGV och utredarna är otroligt drivna i narkotikafrågan och att ett nära samarbete där man får feedback på det man gör ute skapar ett bra arbetsklimat. Och gul tid är inte till för att sitta och vara redo för larm i det här lokalpolisområdet. Man håller sig sysselsatt och på de poliser vi pratar med låter det som att det faktiskt skapar arbetsglädje.
– Här är vi också noga med att det är okej att misslyckas. Eller alltså, om en polis tar ett initiativ till att till exempel söka igenom en bil och inte hittar något är vår respons att det var bra att han eller hon tog initiativet. Och även om vi inte hittar något så skickar det en signal att vi letar. Återigen att man inte kan vara trygg om man har droger eller vapen.
Det man saknar är resurser till det mer kontaktskapande arbetet. Det är nästa steg i den expansion som Klippan och hela Polismyndigheten nu väntar på. Innan covid var man ute mycket på skolorna och man har bra avtal med rektorerna.
– På högstadiet i Klippan är det till exempel förbjudet att förvara värdesaker och privata saker i skåpen och skolan har avtal med eleverna att de när de vill får titta i skåpet. Det har försvårat för droghandeln i skolorna.
Poliserna i Klippan har också ofta hjälp av hundenheten som åker dit från Helsingborg. Numer göms det mycket droger och vapen utomhus för att buset inte vill ha grejorna hemma, menar man.
– Vi kan ju inte veta vad som inte händer på grund av hur vi jobbar, men det är ju svårare att skjuta varandra om man först måste och hämta vapen i någon gömma i skogen, säger Ola.
En annan viktig framgångsfaktor är att gruppcheferna har förundersökningsdelegation vilket gör beslutsvägarna kortare och möjligheterna till att vara ”jobbiga” för de kriminella ökar ytterligare.
Men blir det inte bråk när ni är så störiga och söker igenom folks hem och så hela tiden?
– Nej, för vi gör det med respekt. Det där med bemötande är jätteviktigt. Vi går inte in och river och stökar till hos folk. Gör vi en husis så gör vi det snyggt och vi håller god ton mot de vi besöker, oavsett vem det är. Och ofta är faktiskt respekten ömsesidig, säger Jonas.
Att vara civilklädda är en del av det. Att få besök av målade bilar och uniformerad personal drar uppmärksamhet till sig i onödan, menar han.

Ola
Foto: Emma Eneström
Även om stort fokus är på droger är det inga jobb man inte åker på om tid finns. Bland dagens inplanerade uppgifter finns att åka till en adress för att leta efter en stulen cykel. Och en tröja.
– Det kan vara så att det finns droger där, tror Jonas.
Ytterligare ett hembesök planeras till en adress där den boende verkar sympatisera med islamistiska terrororganisationer.
Poliserna parkerar sina civila bilar på en villagata. Ett par av bilarna är hyrda. Fordonsbristen är ett faktum om man får tro Jonas och hans kollegor. En äldre dam cyklar förbi och sneglar lite mot folksamlingen bakom häcken, men tar ingen större notis. Annars är det lugnt. Det visar sig att mannen de ville kolla upp inte längre bor kvar.
– Det verkar som att han har flyttat utomlands.
Men de stannar och pratar med killen som hyr i stället. Bygger på sitt kontaktnät. Planerar nästa besök och åker vidare.
Det märks att Jonas brinner för det han gör. Han upprepar flera gånger hur viktigt det är att alla är med på tåget och jobbar tillsammans. Vi åker till Bjuv. På torget där var droghandeln tidigare ett dominerande inslag. Närbutiken användes av de kriminella ”hur de ville”. I blomlådorna slängde de ifrån sig knarket när polisen kom innan de försvann ut genom de små prång som leder ut från torget mot våningshusen som omger det. Så är det inte längre. Det går inte att bli av med drogerna, men att ständigt trycka tillbaka dem och på så vis få det samhälle man vill ha.
Så resonerar Jonas och hans kollegor. Polisen ska finnas där och se till att drogerna inte är en enkel väg att gå. I det lilla samhället Billesholm är två kollegor till Jonas i gång med ett hembesök hos en ung man. Han sitter blek och hopkrupen på stolen i köket. Solen som skiner på de lysgröna slätterna, bara ett stenkast från lägenheten, ser inte ut att ha rört vid den här pojken. Här inne värmer den bara upp lukten av sopor och sött från de många halvätna godispåsarna. De smala axlarna kryper nästan ur den formlösa vita t-shirten. I vardagsrummet, på soffbordet, ligger en spegel med vitt pulver, ett rakblad och ett rör.
– Men det är mycket mindre doser nu, säger han till poliserna.
Jonas luktar i en av påsarna och konstaterar att det borde lukta mer om det var amfetamin.
– Är det kokain?
– Nej, för tusan.
– Då är det inget vidare då?
– Nej, faktiskt riktigt dåligt.
Tonen dem emellan liknar den mellan en välvillig lärare och en elev som inte gjort läxan. Poliserna har varit här förut. Kanske att den unge mannen faktiskt har slutat sälja. I det där solstekta köket fortgår samtalet medan en av poliserna går igenom lägenheten för att se om det kanske finns några större partier gömda. Han lyfter försiktigt på kläder, soffkuddar, flyttar på soppåsar. De pratar om hans utbildning, att han vill kunna avsluta den, om hur eventuella straff skulle kunna påverka hans förutsättningar och om sådant som alla pratar om – corona. Någon i hans närhet har haft viruset.
Innan Jonas lämnar lägenheten utbyter han och killen några fraser och Jonas säger att nu lägger han väl av med det här va?
– Ja, ja absolut, det ska jag. Jag lovar.