Redan från början av min poliskarriär fick jag höra av en del kollegor, att jobba på mindre orter inte var något för ”riktiga” poliser. Av olika anledningar hamnade jag i alla fall ganska snart på en sådan plats. Jag vill understryka att det var helt mitt eget val, ett val jag absolut aldrig har ångrat. Jag har varit polis i 35 år och cirka 30 av dessa år har jag varit just på mindre orter.
Efter några års jobb i den första lilla orten sökte jag en tjänst i ett annat län, Dalarna och Idre, glesbygd och turistort. Kände mig nyfiken på att prova något nytt. Här blev jag kvar och är nu inne på år 23 i Idre och vet ni en sak? Jag älskar fortfarande mitt jobb.
Och jag lovar, jag har varit med om väldigt mycket.
Misshandel, 15 mil till förstärkning, barn som far illa, rattfyllerister både på vägarna och i terrängen, dagisbesök, jaktbrott, fjällräddning, försvunna personer, räddningsledare, arbetsplatsinspektioner, gränsöverskridande brottslighet, smuggling, samverkan med Tullen, skjutningar, dödsolyckor, naturbevakning, samverkan med norsk polis, mord, brottsplatsundersökningar, tjuvskjutna renar, narkotikabrott, skolbesök, dödsbud, skoterbevakning, försök till mord, cites-brott (alla våra rovdjur finns här), 15 mil till arrest (i bästa fall), annars 25 mil, utredning, svartvapen, psykisk ohälsa, utredning med mera. Och sist men inte minst alla fantastiska möten med alla människor, barn, ungdomar, kriminella och alla andra. Där man många gånger verkligen fått använda sitt absolut viktigaste vapen, nämligen att kommunicera, lyssna, försöka förstå och bara finnas.
Rörigt skrivet, javisst, men det är precis så som verkligheten är här. Jobbet som polis är mer ett liv som polis. Jag är Polis-Lena med väldigt många människor.
Min arbetsplats ligger längst bort, 15 mil från centralorten. Den klassas som ett poliskontor, avsaknad av arrester, garageportarna öppnas manuellt. En gång skulle vi få nya skrivbord, vi fick ta dem som byttes ut i centralorten. En annan gång var det vår tur att få en ny målad polisbil, vi fick ta den som gått 5.000 mil i centralorten.
Men nu!
Plötsligt händer det. Regionspolischefen i Bergslagen gör ett arbetsplatsbesök, han avfärdar direkt att det handlar om pengar, utan det är en prioriteringsfråga. I dag, drygt ett år efter det besöket, påbörjas ombyggnationen och rekrytering av fler poliser hit. Vi ska få en riktig polisstation med arrester och automatisk garageöppnare och allt annat nytt. Härlig känsla att inte känna sig bortglömd längre.
Det som äntligen känns extra stort är att glesbygdspolisen fått en högre status, även inom de egna leden. Har hört att man faktiskt kallar det en ”spetskompetens” (känn på den), vilket ju gör mig väldigt stolt. Flera poliser i Dalarna och övriga landet har hört av sig. Det finns ett ökat intresse av att jobba här, så något har verkligen hänt.
Försökte hitta en röd tråd när jag började skriva den här krönikan. Inser nu att jag alltid landar tillbaka i att jag vill få fler att bli nyfikna på att prova jobbet som glesbygdspolis.
Tänker ibland tillbaka på de där orden jag hörde i början, att man inte kunde jobba i glesbygd om man ville vara en ”riktig” polis. Även om jag aldrig har jobbat i en större stad så är jag ändå ganska säker på att jag är lika riktig som alla mina kollegor i hela landet.
Lena Nilsson
Polis i Idre
Läs mer:
