Den berörda polisen drabbades av stroke för omkring 15 år sedan, och var därefter sjukskriven i flera år. Sviterna efter stroken gjorde att han inte kunde återgå till yttre tjänst efter sjukskrivningen. Han led bland annat av dålig balans, svaghet i en arm och hade svårigheter att tala och läsa längre texter.
Han placerades i stället i en utredningsgrupp. Arbetsuppgifterna motsvarade inte en ordinarie utredares, utan hans huvudsyssla var att ta emot listor på gods från pantbanker och guldsmeder och sedan göra slagningar för att hitta kopplingar till pågående stöldutredningar. Han hjälpte också till med mobiltömningar och att gå igenom filmer från övervakningskameror. Problemet, enligt arbetsgivare, vara att dessa uppgifter inte räckte för att fylla hans dagar.
Efter sju år fick utredningsgruppen en ny chef. Hon försökte hitta andra arbetsuppgifter utan lyckas, och drog då igång en arbetsförmågebedömning. Den landade i att polisen hade arbetsförmåga i de anpassade arbetsuppgifterna, men att dessa var för få. Han fick då i stället provjobba på internservice och i utrustningsförrådet, men det fungerade inte på grund av hans nedsatta fysiska förmåga.
I nästa steg fick polisens arbetsträna på arbetsplatser utanför Polisen, innan han återkom till myndigheten. Det gjordes en omplaceringsutredning där han prövades mot samtliga lediga anställningar i myndigheten. Men arbetsgivarens slutsats var att han inte hade nödvändiga kvalifikationer eller tillräcklig arbetsförmåga för någon av dessa. År 2022 sades han upp från sin anställning vid myndigheten.
Polisförbundet stämde arbetsgivaren i Arbetsdomstolen och yrkade att uppsägningen skulle förklaras ogiltig och att Polisen skulle betala skadestånd och diskrimineringsersättning om sammanlagt 225.000 kronor.
Förbundets ingång i tvisten var att deras medlem hade förmåga att utföra vissa typer av arbetsuppgifter som finns i överflöd inom myndigheten, till exempel att gå igenom övervakningsfilmer. Att fylla hans dagar med arbete borde alltså inte vara något problem.
Polismyndigheten å sin sida ansåg att polisens arbetsförmåga skulle prövas mot specifika funktioner, till exempel utredare eller IT-forensiker, och de arbetsuppgifter som ingår i dessa. ”De anpassningar som Polismyndigheten är skyldig att vidta är begränsade på så sätt att det inte krävs att XX permanent befrias från merparten av de arbetsuppgifter som ingår i den ordinarie befattningen (funktionen). Anpassningarna får inte heller innebära att kärnan i funktionen försvinner”, ansåg Polismyndigheten.
Arbetsdomstolen gick på arbetsgivarens linje. De arbetsuppgifter som polisen kunde utföra i sin utredningsgrupp var för få för att fylla hans arbetsdagar. Han sakade alltså arbetsförmåga som utredare.
Domstolen pekade på att Polismyndigheten före uppsägningen hade prövat polisens arbetsförmåga mot samtliga då lediga anställningar inom myndigheten. Och domstolen delade arbetsgivarens bedömning att polisen inte hade förutsättningar fylla någon av dessa vakanser.
Någon skyldighet för Polismyndigheten att konstruera en särskild befattning åt polisen med arbetsuppgifter som han klarade av fanns inte, enligt domstolen. Mot bakgrund av arbetsgivaren hade fullgjort sina skyldigheter vad gällde anpassning, rehabilitering och omplacering, ansåg inte heller domstolen att det rörde sig om diskriminering.
Domstolens slutsats var att Polisförbundets talan därmed skulle avslås. Som förlorande part ska Polisförbundet ersätta Polismyndigheten för rättegångskostnader om drygt 300.000 kronor.
