Polisinspektör Simon Häggström satt i bilen på väg hem från jobbet. Han var trött efter nattens arbetspass där han i flera av Stockholms lägenhetsbordeller haft samtal med unga kvinnor som sålde sina kroppar för att kunna sätta fram mat på bordet. Nu längtade han hem till sängen. Ville bara ta en dusch, glömma jobbet för en stund och sova.
Simon Häggström, polisinspektör
Foto: Eva Lindblad
– Men plötsligt upplevde jag att bilen stod helt stilla och att det i stället var omgivningen som rörde sig, säger Simon.
Han parkerade bilen. Drog några djupa andetag … och började storgråta.
En klok kollega fick honom att boka in en akuttid med den terapeut han regelbundet träffar för att orka med det han möter i jobbet. Terapeuten fick Simon att inse allvaret. Skulle han hålla i längden var han tvungen att dra i nödbromsen.
Så Simon tog ut en veckas semester, lämnade tjänstetelefonen hemma och lade sig raklång på stranden för att försöka få tillbaka krafterna.
– Numera är jag noga med att prioritera och planera in tid för återhämtning. För i polisyrket, där våldet och traumatiska händelser ofta blir vardag, blir det extra viktigt att hålla koll på sig själv och sitt mående.
Giorgio Grossi, beteendevetare, leg psykoterapeut, docent i medicinsk psykologi, författare och medgrundare av Stressmottagningen i Stockholm, känner igen Simon Häggströms berättelse. Under de senaste åren har antalet kvinnor och män som sjukskrivits längre än 14 dagar för utmattningssyndrom ökat med 29 procent, från 32 700 fall till 42 000. Polismyndigheten är naturligtvis inget undantag. För myndighetens medarbetare är inga övermänniskor. Och att de anställda går tungt är ingen hemlighet.
– Som idealist, om man drivs av en önskan att göra nytta, något som många poliser känner igen sig i, finns det en risk att det som i grunden är en styrka i stället blir en börda. Man blir cynisk, får svårt att sätta gränser, jobbar allt hårdare, säger Giorgio Grossi.
Giorgio Grossi, medgrundare av Stressmottagningen
Foto: Eva Lindblad
Lägg därtill en begränsad känsla av kontroll, arbetsbördor som blir allt större, en obalans mellan insats i tid och engagemang kontra den belöning man får i form av bekräftelse, och risken för utmattning blir uppenbar.
– Det här är faktorer som är tydlig grogrund för ”the burn-out syndrome”, som kan uppstå i yrken där man möter människor i behov av hjälp, säger Giorgio Grossi.
När Simon Häggström berättar om sina möten med prostituerade och utnyttjade kvinnor i situationer där bara en bråkdel kan bli hjälpta, talar han om ”den hundrade kvinnan”, att 99 procent inte kan bli hjälpta, men att han själv, genom att fokusera på den procent han faktiskt kan hjälpa, orkar lite till.
– I polisyrket är det lätt att känna sig otillräcklig. Och känslan av otillräcklighet i kombination med hög arbetsbelastning och höga krav, är en gemensam nämnare hos dem som drabbas av utmattningssyndrom, bekräftar Giorgio Grossi.
I dessa lägen är det viktigt att våga prata om sina känslor och om sina upplevelser. Att kalla saker vid deras rätta namn, att inte låtsas som om allt är bra. För det här är samtal som behöver föras, poängterar Patrik Thunholm, polis, föreläsare, författare och magisterstudent i arbetshälsovetenskap.
– Det är viktigt att man inte skönmålar något. Att prata om och att erkänna situationen som den faktiskt är, är ett första steg, och här har cheferna ett stort ansvar, konstaterar han.
Han, och flera med honom, har sett hur polisyrket har förändrats under de senaste 20 åren, något som gör att hela myndigheten arbetar under hårt tryck, vilket gör det än viktigare att tänka långsiktigt när det kommer till de enskilda medarbetarna.
– Det sker mycket bra för att förbättra arbetsmiljön i form av friskvårdstimmar, friskvårdsbidrag och möjlighet till samtalskontakt. Men det räcker inte. När en medarbetare beskriver en svår situation behöver vi alla vara lyhörda och rapportera vidare uppåt, utan att censurera eller filtrera, säger han.
För att hålla behöver man ta varningssignalerna på allvar och ändra på vissa saker. Annars riskerar man att bli sjuk. Länge. På gruppnivå kan man till och med se vissa förändringar i hjärnan hos personer med utmattningssyndrom.
– En person som ligger i riskzonen lider av en trötthet som inte går över, har minnes- och koncentrationsproblem och lider av en ökad irritabilitet och stresskänslighet. Han eller hon har ofta sömnbesvär och är mer ljudkänslig än vanligt, säger Giorgio Grossi.
Det första, svåraste och viktigaste steget är att våga stanna upp, känna efter och släppa bilden av sig själv som en supermänniska som ska prestera överallt. Nästa steg är att prata med sin omgivning och sin chef. Förklara läget och be om hjälp med att avgränsa, prioritera och strukturera.
– Därefter gäller det att se över sitt beteende. Göra en sak i taget. Boka in pauser och jobba ”randigt”, det vill säga växla mellan kropp och knopp, säger Giorgio Grossi.
Det handlar om livsstilsförändringar som visserligen kan ta tid att få in – men som egentligen är ganska självklara: lära sig säga nej. Göra skillnad mellan arbete och fritid. Fylla tillvaron med så mycket som möjligt som får dig att må bra.
Så drar du i nödbromsen
- Steg ett är att sluta rusa framåt. Våga stanna upp, känna efter och ta symtomen på allvar.
- Inse att du genom att bromsa i tid, trots att det finns oändligt mycket på din att göra-lista, kommer att hålla längre.
- Finns det något i din tillvaro, såväl på jobbet som privat, som du kan prioritera bort – och i stället försöka få in något som du vet att du mår bra av?
- Inse att du bara är en människa och ställ inte högre krav på dig själv än på din omgivning.
- Om du känner av stressymtom, boka tid hos din läkare för att bedöma om du behöver sjukskrivas eller inte.
- Om du känner att belastningen är för hög, och om du upplever flera olika stressymtom, prata med din chef och med familjen. Du behöver hjälp för att komma vidare och för att avgränsa bland alla måsten.
- Se till att du får pauser under din arbetsdag – där du helt kopplar bort jobbet.
- Prata med kollegorna om känslan av otillräcklighet, du är troligen inte ensam om att känna så här.
