Varje kollega har larm som de helst inte vill åka på. För vissa är det trafikolyckor, för andra är det dödsfall men för mig är det att leta efter dementa, oftast äldre, personer som promenerat ut från sitt boende. Frågan är då varför detta är larmet som jag helst inte åker på?
Först och främst måste ni missförstå mig rätt. Jag har ingenting emot själva letandet. Speciellt inte om det gäller en person som behöver regelbunden medicinering, om terrängen i närheten är oländig eller om det är minusgrader ute. Det jag har någonting emot är att vi faktiskt måste ut och leta när det skulle vara så otroligt enkelt att förhindra att dessa personer försvann över huvud taget.
Den enklaste lösningen vore att helt enkelt låsa avdelningarna så att personerna inte skulle kunna gå ut och därmed inte försvinna. En annan och nästan lika enkel lösning hade varit att sy in gps-taggar i deras kläder så om de gick vilse skulle de vara väldigt enkla att hitta. Tyvärr är detta inte möjligt eftersom man inte får begränsa myndiga personers rörelsefrihet, även om det riskerar att leda till deras död.
Här står vi alltså inför ett val – ska vi låta dessa människor ha full rörelsefrihet men samtidigt riskera att de går vilse på en promenad och dör eller ska vi ta teknologin till hjälp? Detta kan låta dramatiskt men alltför många poliser känner nog till något fall där en dement människa lämnat sitt boende för att sedan inte återfinnas. Ibland kan det dröja flera månader innan kroppen påträffas. Jag är övertygad om att det går att finna en bra balans mellan att skydda deras integritet och samtidigt säkerställa deras välmående utan att behöva övervaka dem dygnet runt. En enkel lösning skulle vara att de bär en (eller flera) gps-taggar och om vårdpersonal och/eller Polisen inte hittar personen inom en viss tid kan den vårdgivande läkaren besluta att aktivera gps-taggen om det bedöms nödvändigt ur ett hälsoperspektiv. Därefter skulle det bara vara att åka och hämta personen.
Skulle detta fungera? Definitivt! Jag har själv åkt på ett case med en försvunnen person där sonen hade låtit sy in gps-taggar i faderns kläder eftersom fadern hade en tendens att ge sig ut och åka spårvagn kors och tvärs över hela staden. När personalen upptäckte att han var borta kunde de säga exakt var han var och det var bara att åka dit och plocka upp honom. Inga problem alls. Ett par månader senare var det dags igen och då hittades mannen precis lika lätt.
Som en liten parentes kan tilläggas att Polisen skulle spara stora resurser om vi inte behövde leta efter denna kategori av försvunna personer. Självklart ska vi inte räkna på att det kostade si och så många kronor att söka efter en människa, men med tanke på dagens skenande brottslighet hade vi definitivt kunna använda våra resurser mer effektivt.
John, IGV Nordost, Göteborg
