Rödmålade huslängor omsluter en trivsam gräsplan med en stor ek mitt på tomten. För drygt hundra år sedan var detta en kronofogdebostad. Utbyggd i samma takt som ämbetet vann högre status.
– Kronofogden var den som styrde över den tidens poliser här, länsmän och fjärdingsmän, säger Hans och pekar på ett fönster i hörnet på ett av husen.
– Där hade man en arrest på den tiden.
Hans, som bor i huset och äger huvudbonaderna, är själv polis. Egentligen heter han något annat men behöver vara anonym.
I det största huset, byggt senare än det med arresten i, har han det mesta av sina samlingar. Då var det mest en byggnad för syns skull. Numer är det i allra högsta grad en plats för såväl vardagsliv som julfiranden och annat.
Att Hans, som själv är polis och dessutom har ett intresse för att samla på polisnostalgiska prylar, råkade hamna i denna forna polischefsbostad är en ren slump. Men det kom att väcka till liv ett insomnat samlarintresse. Och ledde också in honom på en ny inriktning.
Hans har alltid varit något av en samlare och nämner en barndom med kapsyler som barn samlarobjekt. Men under polisutbildningen under slutet på 80-talet började han samla på tygmärken. Det första var en present från New York. Den bryr han sig inte ens om att visa.
– Den kan man ju köpa på vilken souvenirbutik som helst idag.
Sen gick intresset över till metallmärken. Polisbrickor och mössmärken finns det många av i samlingen.
Först efter flytten ut till den gamla kronofogdebostaden kom intresset för uniformsdelar och större föremål som batongen och sablar.
– Det var när jag hörde om kronofogden som bar paraduniform och fick höra om detaljerna i den.
Men vid mössor, sablar och batonger går gränsen storleksmässigt.
– Det finns kanske ett gäng på tjugotal samlare som är mina byteskompisar och det är ju en glidande skala. Från märken och så till polisbilar.
I det gamla finrummet mitt i ståndsbyggnaden tronar ett fint gammalt vitrinskåp fullt av polismärken i metall – från mitten på 1800-talet och fram till dagens datum. Mitt i skåpet ligger hans egen ”för nit och redlighet i rikets tjänst” som man får efter 30 år i tjänst.
– Jag gillar ju sånt här. För mig var det bättre med en medalj än en klocka jag aldrig använder.
Snett ovanför skåpet finns hyllor med kaskar. Flera av de traditionella pickelhuvorna. En är vit och liknar något man skulle burit i tropikerna. Det är en sommarhjälm från slutet av 1800-talet, att bära när de mörka hjälmarna i pressat läder blev för svettiga.
– På den här tiden sneglade man stilmässigt på Stockholm i hela landet. I Stockholm sneglade man på Tyskland. De var förebilden. Men i Göteborg, där var det London som gällde. Så de hade sådana hjälmar som brittiska bobbys har.
Hans konstaterar att alla hjälmarna är för små för honom. Och de ser inte särskilt bekväma ut.
Hans ropar in sina skatter på auktioner, köper på nätet, byter till sig.
– Jag rotar en del i de där krimskramslådorna på loppisar också.
Just det ger sällan något. Men någon knapp till en polisuniform har han hittat. Han visar oss en brosch som någon gjort av några uniformsknappar och säger att de bars av polisernas fruar som gärna visade upp vilket yrke maken hade.
Annars vet Hans sällan vem som faktiskt burit de föremål han äger. Men en av hjälmarna har ett märke från Göteborg, utanpå ett från Stockholm. Sannolikt en polis som bytt ort.
– Det är den mest rimliga förklaringen.
Numer ägnar han sig främst åt svenska polisföremål. Men uppe på vinden finns en samling med märken från Alaska, från hans tidigare samlarår. Det är färggrant och fantasifullt, med björnar, totempålar och landskap.
– I Alaska tillverkar polisen märken för att sälja till samlare. Det är en business.
Han berättar att han blev kontaktad av en amerikansk samlare och fick 20 andra märken för ett speciellt märke han hade själv.
På matsalsbordet i kronofogdens tidigare skrytrum har Hans radat upp sina finaste sablar. Hans drar ut en av dem ur sitt fodral och visar. Sablar bars hela vägen in i 60-talet. Tillknölade i toppen för det mesta.
– De fastnade antagligen i bildörren. Det måste ha varit väldigt opraktiskt.
Och skarpa är de inte, sablarna. Troligtvis slog man snarare med bredsidan, som en sorts batong. Men kanske var det främst ett visuellt vapen.
– Det sägs att vissa poliser slipade övre delen av eggen. När de sedan pratade med någon bråkig person kunde de dra upp sabeln några centimeter och vässa pennan på den och då kanske den där personen lugnade sig lite.
En av sablarna har guldpläteringar på bladet och har tillhört en kommissarie. En annan kommer från den ridande polisen i Örebro län. Det finns en skröna att de bar med sig en filt eller ett lakan. Och när de skulle till att transportera berusade individer virades dessa in i skynket och fick hänga mellan ryttarna.
– Det kanske inte riktigt hade varit godkänt idag.
Det finns många roliga och intressanta historier kring föremålen. Och Hans har mycket att berätta kring dem. Såklart har det betydelse för intresset att det är föremål med koppling till det egna yrket. Men den stora anledningen till han fortsätter samla är en sorts grundläggande samlarinstinkt tror han.
– Det är någon sorts habegär. Man vill hitta det där som saknas. Som med den där länsmansmössan. En sådan skulle jag verkligen vilja ha. Skriv det!
Polishistorisk samlarsida
Hans har en hemsida med en blogg där man kan läsa om hans föremål men också ta del av en hel del fakta. Som om poliskaskens historia, hur polisbrickan utvecklats och så vidare. Den heter polisman.se. Man kan också hitta polisman.se på instagram och facebook.
