Jag har en främling i mitt hem. Igår var allt som vanligt. Idag har jag en främling hemma, som öppnar dörrar, bereder sig tillträde till badrum, skåp och det som hittills varit min privata sfär. Jag känner inte igen doften, jag känner inte igen rösten, och jag har ingen aning om personligheten. Det är en främling.
Hon är fem år. För henne är allt främmande, bostaden med knarrande golv, ljuden från gatan utanför, och vi som alltid bott där. Till och med hunden kan blänga snett och undra över vem denna varelse är som gör intrång i vår flock?
Hon har ingen annan att ty sig till än två främlingar. Hennes lilla hand söker min. En främmande hand som söker närhet och tröst, tillhörighet i det kaos som omger henne. Och även om det borde vara det mest naturliga att hålla hennes hand, ge henne en tröstande kram, är hon ändå en främling.
Hon är tystlåten, ibland är det bara hennes tårar som talar. Hon saknar sitt liv, fastän det var orsaken till att hon omhändertogs med stöd av LVU. Hon saknar sin mamma, även om mamma saknade förmågan att ta hand om henne.
Hennes oro och ångest är som störst när mörkret sänker sig. Det är något nytt och ovanligt att omfamna en främling, att låta henne komma till ro, att vara ett substitut för den mor hon saknar.
På väg till förskolan kommer motviljan, ångesten att behöva lära känna nya människor, nya miljöer. En hand omfamnar min hand, en liten människa kryper upp i min famn, som den sista utposten av trygghet. Mitt jobb är att skapa en ny vardag, nya rutiner. Samtidigt saknar jag själv mitt tidigare liv, min bekvämlighet.
Det finns tillfällen där jag undrar vad jag gett mig in på, om jag fattat rätt beslut, och framför allt om jag kommer att kunna ta hand om denna främling. Jag har ett uppdrag av socialtjänsten, men framför allt av mitt samvete. När världen brinner och flyktingar från Ukraina och andra länder flyr för sin överlevnad, vältrar jag mig i trygghet och fungerande rutiner. I detta infann sig känslan av otillräcklighet. Jag vill göra mer, även om det innebär att jag inte kan hoppa på första bästa solresa eller planera in höstens jakt.
Tiden går och främlingen förvandlas. Till en medlem i familjen. För hunden, en medlem i flocken. Minns speciellt ett tillfälle när jag hörde gråt från hennes rum. Innan jag hann reagera så lommade hunden in i sovrummet. En kort stund senare upphörde snyftandet. Att få tröst av varm fyrbent vän kan ofta vara mer kärleksfullt än vad mänsklig beröring kan åstadkomma.
Hon är nu 7 år och allt annat än en främling. Hon är den käraste av familjemedlemmar. Hon har lärt sig simma, cykla, lärt sig läsa, skriva, börjat första klass. Hon spöar mig i sällskapsspel, utmanar mig med sin nyfikenhet på livet. Ser mig som sin förälder i stort och smått. Idag uppmanar jag henne till att rota runt i skåp, att bereda sig tillträde till vårt innersta, för hon är vår familj.
”Pappa, får Stina följa med hem efter skolan?” Hon är omtyckt bland vänner och skolpersonal. Hon är vetgirig, självständig, och med en humor som smittar av sig till den grad att jag undrar var hon får allt ifrån.
Hon somnar utan tårar, men det betyder inte att hon inte har bekymmer. Hon är ett barn som ställer frågor de flesta barn aldrig behöver ställa. Varför svarar inte mamma på brev? Betyder det att mamma inte älskar mig? Var ska jag bo i framtiden? Varför har jag fått flytta runt? Är det mitt fel att ingen vill bo med mig? Kommer min nya familj att älska mig oavsett den jag är? En del frågor har jag svar på. De flesta andra frågor kan jag bara bekräfta med en kram. Jag kan inte lämna några garantier, istället försäkra att jag gör allt jag kan för att framtiden ska bli så bra som möjligt.
Efter ett pappa-skämt så kommer det rappa svaret: ”Pappa, du är helt dum i huvudet!”
För mig är det den bästa av bekräftelser. Vi har en fungerande relation, och i morgon är det jag som lämnar till skolan.
Polis och familjehemsförälder som på grund av barnets skyddsbehov behöver vara anonym
