Polisen ska uppmuntra den som förhörs till ett fritt berättande och undvika ledande frågor. Det framgår av Polismyndighetens handbok för förhör som kom ut 2023. Själva principen om objektivitet i förundersökningar finns i rättegångsbalken. Men hur står det till med objektiviteten i moderna polisförhör, och hur kan förhör genomföras så opartiskt som möjligt?
Det undersöker Lina Nyroos och Hedda Söderlundh som båda forskar om svenska språket vid Södertörns högskola. I forskningsprojektet Samspel och interaktion i svenska polisförhör. Fokus på objektivitet, frågekonstruktioner och polisens omformuleringar har de med kvalitativ metod analyserat inspelade, anonymiserade förhör från en äldre mordutredning. Såväl vittnen som rättsläkare och misstänkt finns i materialet.
I en studie har forskarna undersökt hur polisen och förhörspersonerna förhåller sig till minnet av händelsen. Många förhörda säger att de inte minns eller har svårt att minnas. Men forskarna kunde se att sådana svar ofta kom efter att polisen själv sagt att händelsen ju ägde rum för länge sedan, och att det var begripligt om personen hade svårt att komma ihåg. Att säga så kan vara ett försök från polisen att skapa en avslappnad situation, enligt forskarna. Samtidigt blev effekten att polisen introducerade glömska som en möjlighet. Det gjorde det lättare för förhörspersonen att själv hänvisa till det.
En annan studie fokuserar på inledningen av förhör och hur poliser uppmuntrar till en fri berättelse. Forskarna såg att polisen i 31 av 51 fall startade förhöret med en uppmaning eller fråga som ”kan du berätta om den här händelsen?” En fri berättelse påbörjades så småningom av förhörspersonen i 25 av de 31 fallen. De förhör som inte inleddes med en uppmaning till fritt berättande startade i stället med riktade frågor, och användes av polisen vid uppföljande förhör och förhör med misstänkt.
Men polisens försök att få förhörspersonen att berätta fritt orsakade ibland osäkerhet. Många av vittnena hade inte sett själva händelsen, och visste inte vilken avsedd händelse de förväntades beskriva. Det ledde i många fall till att de svarade att de inte hade sett eller hört något, följt av en trevande fas där de försökte komma fram till vad polisen ville veta. Det kunde ta ganska lång tid, och löstes ibland först när polisen gav en tydligare uppmaning, som: ”Vi vet att du brukade dela ut post i det här området, och vill veta vad du såg.”
Forskarna konstaterar därför att ordet händelse kan vara tvetydligt. För polisen fungerar det nästan som ett myndighetsbegrepp och syftar på det som är under utredning, medan innebörden för andra är mer luddig.
En fri berättelse kan komma när som helst under förhöret, inte bara i början, och innebörden av berättande tolkas på olika sätt. Detta framgår inte tydligt i Polisens metodstöd, menar forskarna.
FORSKAR OM POLISFÖRHÖR
Forskningsprojektet Samspel och interaktion i svenska polisförhör – fokus på objektivitet, frågekonstruktioner och polisens omformuleringar finansieras av Vetenskapsrådet och pågår 2022–2025.
Det leds av Lina Nyroos, lektor och docent i svenska samt ämnessamordnare och lärare vid Institutionen för polisiärt arbete på Södertörns högskola. I projektet ingår även Hedda Söderlundh, lektor och docent i svenska.
Artikeln ”I don’t Remember that”: Negotiating Memories and Epistemic Claims in Swedish High‑Stake Police Interviews publicerades 2023. Att inleda polisförhör. Om fri berättelse som mål och medel är antagen och ska publiceras under 2025.
Källa/fotnot
”Kan tolkas som att människor inte vill berätta”
Polisförhör är en social situation där deltagarna hela tiden förhåller sig till varandra. Det borde lyftas mer i polisutbildningen, menar Lina Nyroos.
Hur polisförhör genomförs i Sverige är ganska outforskat, enligt Lina Nyroos, docent i svenska och projektledare för forskningsprojektet om svenska polisförhör. Tidigare internationella studier har ofta riktat in sig på psykologiska processer hos förhörspersonen.
– Men vi behöver också se hur människor förhåller sig socialt till varandra i förhörsrummet, säger Lina Nyroos.
Personerna i undersökningsmaterialet förhörs på nytt om ett gammalt mord. Att minnet bleknat är naturligt, samtidigt som påstådd glömska kan vara en strategi, påpekar Lina Nyroos. När polisen själv säger att det kan vara svårt att minnas, påverkar det förhörspersonen.
Polisen säger ofta ”kan du berätta om den här händelsen?” i början av de inledande förhören. Frågan visade sig vara svårtolkad för förhörspersonerna.
– Många vittnen har inte bevittnat brottet, utan kanske känner någon som varit inblandad. Då blir det svårt att förstå vad som åsyftas med ”händelsen”.
När polisen säger så får förhörspersonen rollen som berättare, vilket kan skapa osäkerhet, menar Lina Nyroos.
– I vår sociala miljö och kultur bygger berättelser på att det finns en poäng eller att man kan berätta något kronologiskt. Om man då ska berätta om en händelse, och kanske inte ens vet vad det är, så blir det väldigt trevande.
En följd av det blir att vissa förhörspersoner svarar att de inte vet något.
– Det kan tolkas som att människor inte vill berätta eller samarbeta, när det i själva verket tar tid för dem att förstå vad de ska berätta, säger Lina Nyroos.
I fallet hon och Hedda Söderlundh undersökt är brottet grovt, och det finns resurser för längre förhör.
– Om någon inte pratar kanske man avslutar, för det leder ingen vart. Det går att kapa tid genom att rikta förhörspersonen mot exempelvis en plats. Men det kan vara bättre informationsmässigt att låta personen treva sig fram, även om det tar tid.
Det vore bra om blivande poliser under utbildning fick beskrivningar av verkliga förhör och hur de varierar, tycker Lina Nyroos. Förhör har stora likheter med andra sorters samtal, så det sociala är viktigt att ta hänsyn till, menar hon.
– Polisen håller förhör varje dag och är van. Men för de som pratar med polisen för första gången är det en ny typ av sammanhang där de måste tolka vad som förväntas.
