Carina Lamont, universitetslektor, fd polis
Foto: Försvarshögskolan
Det är varken ”naivt”, ”verklighetsfrånvänt” eller ”absurt” att föreslå att poliser bör ha civil folkrättslig status. Tvärtom tar förslaget hänsyn till både praktiskt centrala och juridiskt grundläggande krav. Ingen annan stat i världen tycks heller ha valt samma lösning på kombattantfrågan som Sverige har i dagsläget. Andra stater har i stället valt den lösning som utredningen (SOU 2025:57) föreslår, nämligen att en civil (till skillnad från en militariserad) poliskår ska vara civil även i krig, och det finns goda anledningar till det. Detta till skillnad från de stater som redan i fredstid har delat upp det polisiära uppdraget mellan en civil och en militariserad poliskår (exempelvis gendarmerier i Spanien och Portugal eller Carabinieri i Italien), och som tilldelar olika poliskårer olika folkrättslig status i krig.
Stater har både en skyldighet och ett behov av att vidmakthålla en polisiär funktion och säkerställa en förmåga att— i möjligaste mån— upprätthålla ordning och säkerhet även i krig. Den förmågan undermineras genom den nuvarande svenska ”tillfälliga” kombattantstatusen för poliser, vilket ytterst försvagar försvaret av Sverige.
Varken civila eller poliser är skonade från krigets våld eller ens direkta attacker. Att ge poliser civil status innebär inte att vare sig utredningen (SOU 2025:57) eller de remissinstanser som stödjer förslaget tror att poliser inte kommer attackeras i krig. Förslaget försöker snarare hantera det faktum att de båda uppdragen inte kan utföras parallellt av samma aktör och samtidigt förhålla sig till folkrättens krav.
Skillnaden mellan vad som är effektivt och hållbart i krig respektive fred har resulterat i två skilda ramverk i krig, och i fred. Krigets lagar tillåter en mer omfattande våldsanvändning än fred för att krigets realitet kräver det. Mänskliga rättighetsramverket tillåter också våldsanvändning— inklusive dödligt våld— men i mer begränsad form och mot andra syften och mål. Detta eftersom den mer omfattande våldsanvändningen som tillåts i krig är konfliktskapande om den tillämpas utanför krigets kontext. Förståelse för att, hur och varför regelverken skiljer sig åt och var skiljelinjen mellan militära och polisiära medel och metoder måste dras, är en förutsättning för en operativ effektivitet som samtidigt stärker det långsiktiga syftet med både militär och polisiär verksamhet: varaktig fred och säkerhet.
Grundläggande i krig är att tydligt särskilja individer och objekt som får angripas— legitima mål— och de som måste skyddas— civila. Kombattanter är legitima mål för attack och en av de mest centrala skyldigheterna för en kombattant är därför att tydligt särskilja sig från civila. Denna distinktionsprincip är avgörande för skyddet av civilbefolkningen i krig, och helt central för all militär verksamhet. Därför saknas folkrättsligt stöd för att växla mellan kombattantuppdrag och skyddad status som civil på det sätt den svenska regleringen i dag förutsätter. Detta placerar poliser i en folkrättslig gråzon. Som en konsekvens kan attacker mot poliser var och när som helst rättfärdigas, vilket underminerar möjligheten att samtidigt utföra det polisiära uppdraget. Kombattantuppdraget och det polisiära uppdraget är därför inte kompatibla, vilket medför att båda uppdragen inte kan utföras samtidigt av samma individ.
Det är också en vanlig missuppfattning att polisen inte kan verka i krig utan kombattantstatus. Poliser behåller sitt våldsmandat även i krig och kan därför både verka och använda våld— inklusive polisiärt dödligt våld— i krig. Poliser kan ingripa mot exempelvis cyberangrepp, spioneri och sabotage inom sitt polisiära mandat även i krig. Huruvida det är möjligt att ingripa är en operativ/ taktisk bedömning som precis som i all polisiär verksamhet måste göras i varje enskild situation. Poliser blir heller inte rättslösa utan kombattantstatus. Tvärtom. Det skydd lagen tilldelar civila är mer omfattande än skyddet för kombattanter, men civila skyddas under under andra regler än kombattanter. Poliser blir alltså varken handlingsförlamade eller rättslösa som civila. Däremot har civila inte rätt att delta i strid och kan hållas ansvariga för de brott deltagandet i strid innebär.
Ett annat ofta förekommande påstående är att Sverige och poliser blir sårbara utan polisiär kombattantstatus vid en ockupation. Även detta tycks vila på felaktiga antaganden. En ockupationsmakt har långtgående skyldigheter att skydda både befolkningen och territorialstatens organisatoriska strukturer och lagstiftning, bland annat genom att upprätthålla lag och ordning. Detta ska inte förstås som att territorialstatens polis ska ”svära lojalitet” mot eller fungera som lydvasall åt ockupationsmakten. Tvärtom förbjuder ockupationsrätten utnyttjande av den ockuperade statens statliga aktörer för ockupationsmaktens militära syften och verksamhet.
Det polisiära uppdraget att upprätthålla ordning och säkerhet är en förutsättning för ett effektivt försvar. Att tilldela polisen civil status innebär därför varken att vi försvagar eller ger upp om försvaret av Sverige. Tvärtom stärks det civila försvaret av att polisen tilldelas en folkrättslig status som möjliggör att det polisiära uppdraget kan genomföras även i krig i den utsträckning kriget och situationen i fält möjliggör..
Polisiära uppdrag i krig får följaktligen varken underskattas eller reduceras till stridsförmåga. Försvarsförmågan är så mycket mer än stridsförmåga, och både Sverige och Sveriges försvarsförmåga blir sårbara om polisen inte ges förutsättningar att uppfylla sitt grundläggande uppdrag även i krig. Låt oss därför göra om och göra rätt: Svensk polis i dess nuvarande organisation måste vara civil under folkrätten för att möjliggöra ett effektivt totalförsvar av Sverige.
Carina Lamont,
Universitetslektor i folkrätt vid Försvarshögskolan med specialisering på gränslandet mellan polisiärt och militärt, samt före detta polis med mångårig erfarenhet från krigsområden i olika delar av världen.
