Stefan Holgersson, polisinspektör samt docent vid Linköpings universitet
Foto: Johan Svanestrand
I Svenska Dagbladets artikel med titeln ”Bryter tystnaden om självmord i poliskåren” framgår att bakom polisens stolta fasad och de välstrukna uniformerna döljer sig en mörk verklighet. Det handlar om poliser som tar sina liv, om en tystnadskultur som kväver rop på hjälp och om en högsta ledning som inte tar problemet på allvar.
Trots att internationell forskning pekar på att poliser löper högre risk för suicid än befolkningen i stort, har den svenska Polismyndigheten ingen aning om hur många anställda som faktiskt tar sina liv. Det saknas nationell statistik och det finns ingen systematisk rapportering till Arbetsmiljöverket.
Runt om i landet har poliser känt sig tvingade att skapa interna chattgrupper för att kunna prata om det som inte går att ventilera öppet – om den psykiska ohälsan, om chefernas bemötande och om kollegor som tagit sitt liv. Nuvarande högsta polisledning har en problematisk inställning till tystnadskulturen inom Polismyndigheten.
Rikspolischefen Petra Lundh har hävdat att hon inte alls märkt att det finns någon tystnadskultur inom Polismyndigheten och även hänvisat till en enkätundersökning som hon menar ”verkligen understryker” att det inte är ett problem, trots att det i enkäten bara fanns ett påstående med koppling till tystnadskultur. Påståendet löd: ”Det är okej att lyfta problem och brister som påverkar arbetet och arbetsplatsen”, men det framgick inte vad det var för typer av problem och brister som innefattades och vilken nivå som avsågs med att ”lyfta”. En tystnadskultur i en organisation innebär inte att inga som helst problem och brister får ventileras. Det intressanta är vilken typ av frågor som är tabubelagda. Problem till exempel i den fysiska miljön, med utrustning, lön eller med ledigheter brukar vara sådant som diskuteras livligt samtidigt som de områden som är känsliga omges med stor tystnad.
Med tanke på rikspolischefen Petra Lundhs försäkran att polisen inte har något problem med tystnadskultur,påpekade intervjuaren att en tidigare undersökning hade visat helt andra resultat. Ett yttrande från föregående rikspolischef spelades upp där denne påtalade att det råder en tystnadskultur inom Polismyndigheten som det är viktigt att komma till rätta med. Yttrandet hade gjorts ett halvår innan Petra Lundh tillträdde som rikspolischef och byggde på Polismyndighetens egen undersökning som visade att mellan en fjärdedel och en tredjedel av medarbetarna inom polisen upplevde att de inte kunde uttrycka kritiska åsikter eller ställa kritiska frågor av rädsla för att det ska leda till repressalier. Liknande resultat har framkommit vid två andra undersökningar som genomförts av Polisförbundet. I en av dem konstaterades att det var tre gånger fler poliser som var rädda att utsättas för repressalier om de kom med kritik eller synpunkter till ledningen jämfört med förvärvsarbetare i stort.
Det är svårt att komma till rätta med tystnadskulturen inom Polismyndigheten när den högsta polisledningen förnekar att det är ett problem och med tanke på hur polisens visselblåsarfunktion fungerar. I stället för att ta kontakt med polisens visselblåsarfunktion har de senaste åren hundratals polisanställda kontaktat mig för att beskriva olika former av problem inom polisen. Detta förhållande väckte mitt intresse och jag gick därför igenom samtliga visselblåsaranmälningar som inkommit under ett år och vad de resulterade i för åtgärder. Den slutsats jag drog utifrån denna genomgång, som redovisades i en visselblåsaranmälan i stället för en forskningsartikel, var att polisens visselblåsarfunktion fungerar som en grindvakt åt den högsta polisledning och bland annat konsekvent avfärdar larm om tystnadskultur.
I en tidigare visselblåsaranmälan hade jag pekat på att en bärande orsak till tystnaden är en utbredd vänskapskorruption och nepotism. Anmälan gjordes efter att många kollegor kontakt mig och gett exempel på detta, och att jag begärde ut en mängd handlingar från Polismyndigheten för att kontrollera dessa uppgifter. Slutsatsen var att den grundlagsfästa principen vid statliga anställningsförfaranden att det enbart ska fästas vikt vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet, regelmässigt åsidosätts till förmån för sociala band och personliga lojaliteter. Det resulterar i en kultur som gör det omöjligt att ta upp vissa känsliga frågor utan att det ses som ett personligt angrepp. De som ändå vågar möts ofta av subtila men kännbara repressalier. Det kan handla om att nekas utbildningar, att omplaceras eller att bli föremål för ogrundade arbetsrättsliga åtgärder. I en organisation där man bär på tunga upplevelser från fältet kan den interna otryggheten bli den sista droppen.
Polismyndigheten har fått utökade befogenheter att agera mot medborgarna, vilket ställer stora krav på rättssäkerhet och saklighet. En myndighet som inte kan vara ärlig mot sig själv och ta hand om sina egna anställda, kan i längden inte heller förväntas vara en garant för lag och ordning i samhället. Hård kritik har riktats mot polisens sätt att bedriva sin verksamhet – dubbelt så dyr och hälften så bra. Det är hög tid att lyfta på locket och att tystnaden inte längre ska vara priset för att tillhöra ”det blå laget”. För att en sådan process ska kunna ta sin början krävs att den högsta polisledningen slutar blunda för de problem som finns och tar personalens olika larmsignaler på allvar.
