Fredrik Brokopp, områdespolis Helsingborg
Jag har läst Varg Gyllanders debattinlägg i Polistidningen och därtill flera artiklar i diverse lokaltidningar och andra medier rörande Polismyndighetens beslut om att förtydliga regelverket rörande bruket av uniform på privata konton i sociala medier.
Jag kan börja med att medge att jag delar Varg Gyllanders uppfattning om att det säkert gjort nytta och hjälpt till att bygga ”varumärket” Polismyndigheten. När jag läst intervjuer så har dessa poliser också tryckt på att de minsann gjort en insats för myndigheten. Samtidigt är jag inte alltid så övertygad om att Sveriges största myndighet ska bygga så mycket varumärke. Vi skall fokusera på vårt myndighetsuppdrag.
Jag delar också uppfattningen att uniformen inte ska användas för reklam, eget varumärkesbygge, politiska ställningstaganden eller allmänt fånigt poserande. Här tycker jag dock både Varg Gyllander och diverse journalister missat en relevant punkt. För när jag klickar mig igenom ett helt gäng privata poliskonton så reagerar jag på följande: Dels är dom många gånger svåra att skilja från myndighetens egna sett till bildvalet – för att vara privata har man lagt stort fokus på bilder i uniform och arbete. Men framför allt reagerar jag på vad som finns på deras förstasidor.
Där saluförs oblygt föreläsningar, böcker, poddar, försäljning, egna företag, reklamsamarbeten och deltagande i olika tv-program. Något jag verkligen anser faller under punkterna ovan där uniformen inte skulle användas.
Jag reagerade även på att man i stället för att försöka förstå vad myndigheten önskade med sitt beslut om förtydligade regler och anpassa sig, så blev det någon form av uniformsexplosion innan reglerna trädde i kraft. Känslan, som jag har väldigt svårt att skaka av mig, är att syftet i väldigt många fall var att krama ut det sista av uniformen.
Jag vill inte förringa någons kompetens eller förmåga men anser samtidigt att uniformen och den statliga anställningen varit en väldigt stor del i att bygga upp dessa konton. Det har skett i en tid när vårt yrke i allt större utsträckning kan saluföras som underhållning i olika tv-program och poddar.
Med andra ord välkomnar jag beslutet. För samtidigt som dessa diffusa bisysslor tycks ha godkänts brett så känner jag till kollegor som hindrats från att föreläsa om narkotikapreparat för föräldrar till skolbarn, något myndigheten inte mäktar med själv. Under tiden som polisinfluensers fått breda ut sig i frågor de knappt ens jobbat med själva.
Att ett ytterst fåtal nu tycks nyttja möjligheten att göra om sitt konto till ett myndighetskonto stärker min uppfattning om att det primära syftet snarare är och har varit ett personligt varumärkesbygge – inte att ”hjälpa” myndigheten.
