Polistidningen nr 3 delades ut runt 15:e juni. Nästa nummer kommer 7:e september. Hela årets utgivningsplan finns här.
 
 
 
 
 

Arkiv

Förtidspensionerad
polis jobbar igen

Publicerad 2012-02-01

Aktuellt I fem år kämpade Suzanne Wikström från Gävle för att få jobba som polis igen. Nu har hon – som första polis någonsin – fått tillbaka sin polislegitimation och är inte längre förtidspensionär.

Det hann gå drygt 20 år från det att Suzanne Wikström skadade höften i samband med ett ingripande vid Stockholmspolisen, till dess att hon kunde sätta punkt i sin skadehistoria. De 20 åren har varit fyllda av smärta, kamp och en och annan tår. Men Suzanne Wikström har egentligen aldrig gett upp. Trots att hon förtidspensionerades 2003 och då förlorade sin anställning som polis.
– Jag hade flyttat hem till Gävle och mådde jättedåligt. Men efter ett par år kände jag mig ändå tillräckligt bra för att börja träna på Friskis och Svettis. Det var bra både mot värken och för att jag bröt isoleringen, kom ut och träffade folk igen, berättar hon.

Efter tre år som pensionär började Suzanne Wikström på eget bevåg att arbetsträna hos Gävlepolisen. Det fungerade i några månader, men sedan behövde hon få hjälp från bland andra Polisförbundet och Försäkringskassan för att hitta olika lösningar som möjliggjorde en come back. Och 2009 kunde hon, som Polistidningen skrivit om tidigare, börja arbetsträna ”på riktigt”.
– Jag var på krim och jobbade halvtid som civilanställd under ett år ungefär. Men jag kände egentligen hela tiden att ”jag kan bättre” och jag ville verkligen jobba som polis med hela den kompetens jag har. Då fick jag möjlighet att gå upp på heltid med hjälp av Arbetsförmedlingen och RPS, som ordnade en så kallad utvecklingsanställning.

För Suzannne Wikström är jobbet och identiteten som polis viktiga inslag i livet. Inte bara för att det ger en stadig inkomst, långt bättre än sjukpensionen, och därmed trygghet i tillvaron. Det handlar också om yrkesstolthet och en vilja, vilket blir extra tydligt när jag frågar hur hon orkade kämpa så länge, varför hon inte gav upp.
– Som förtidspensionär har man inget värde, det såg jag i ögonen på folk. Jag var tvungen att lägga till att jag blivit skadad i tjänsten som polis. Jag ville inte vara där – jag tyckte så mycket om mitt yrke och kände att jag kunde vara en tillgång för min arbetsgivare.

I november 2010 gav Försäkringskassan beskedet att man kunde stötta polismyndigheten och Suzanne Wikström i ett år till. Sedan var det dags för myndigheten att ta över. In i det sista var det osäkert hur det skulle bli med den saken. Men ganska precis ett år senare sökte hon – och fick – en ledig tjänst som utredare på krim i Gävle.
När Suzanne Wikström ser tillbaka på åren som gått säger hon att det var tur att hon inte visste från början hur jobbigt det skulle bli.
– Man måste ha en plan och bestämma sig för att man ska tillbaka, att det går. Om jag inte varit envis och dessutom haft stöd från mina arbetskamrater vet jag inte hur det skulle ha gått. De har varit fantastiska!

Nu, när det precis har blivit 2012, ser Suzanne dock hellre framåt än tittar tillbaka.
– Jag är otroligt glad och tacksam att jag har ett arbete som polis igen. Nu vill jag arbeta, gå kurser och utvecklas i yrket. Mitt liv har stått på vänt så länge, plötsligt ligger allt öppet! 

”Det går att hitta lösningar”

Samverkan mellan olika myndigheter var avgörande för att Suzanne Wikström skulle kunna komma tillbaka till polisjobbet. Det menar Hans Olsson, ombudsman på Polisförbundet, som har arbetat med ärendet i flera år.

– Om man samarbetar, som polismyndigheten i Gävleborg, RPS, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har gjort, så går det att hjälpa människor tillbaka till arbete. Var och en för sig fungerar inte, det blir för svårt. Men om man samverkar så går det att hitta lösningar, säger Hans Olsson.
Han tror att Suzanne Wikströms exempel kan få stor betydelse för andra poliser som är i liknande situationer.
– Det här visar att det är möjligt att komma tillbaka. Och den som gjort allra mest är Suzanne själv. Hon vågade, hon satsade och visade att inget är omöjligt!

Nu vill Hans Olsson att det ska göras en ordentlig utvärdering för att RPS ska få ett bra exempel på vad som är möjligt att göra i liknande ärenden. Den delen återstår fortfarande, men är på gång.