”Aldrig haft ambition att vara en politisk influencer”

När Lisa Nåbo gjorde aspiranten ledde hon samtidigt ungdomsförbundet SSU på heltid. Det var slitigt och så snart Lisa blev färdig polis tog hon tjänstledigt från Polismyndigheten.

Förra året avgick hon som SSU-ordförande. Nu njuter Lisa av att få vara polisassistent på heltid.

– Det är härligt att få ha på sig uniform och ”bara” vara en tjänsteman, säger hon.

Vi träffas på Östgöta Kök, lunchrestaurangen på garnisonsområdet i Linköping där Polisen, NFC, tingsrätten och Rättsmedicinalverket håller till.

– Som SSU-ordförande var uppdraget att sälja in mig själv som tillräckligt intressant för att uppmärksamma vad organisationen gör. Jag tyckte att det var stressande och jobbigt. Jag har aldrig haft någon ambition att vara en politisk influencer. Men nu bryr sig ingen om mitt favoritlag eller vad jag gillar att äta. Mitt jobb är inte min person längre. Det är skönt, säger Lisa.

När hon som nyvald SSU-ordförande lät sig fotograferas av DN iklädd skyddsväst med polisemblem orsakade det en del knorr i kåren. Reportagets vinkel blev just hennes dubbla roller, polisen Lisa och rikspolitikern Lisa.

Vad tänker du om det så här i efterhand?

– Man är ju inte glad i att blanda politik och uniform. Jag fattar det och tycker att det är bra. Samtidigt tyckte jag att det var viktigt att visa att det finns politiker i poliskåren. Jag tror att Sverige hade varit ett bättre land om fler poliser engagerade sig politiskt.

Bilden av ”den socialdemokratiska polisen” naglade sig fast.

– För mig kändes det aldrig på riktigt. Jag hade ju knappt fått dofta på vad det innebar att vara polis. Jag har konstant behövt påminna pressekreterare och journalister om att när jag pratar politik är jag inte polisen Lisa utan bara mig själv – inte min yrkesroll.

När hon flyttade tillbaka till Linköping efter SSU-tiden var hon rejält trött på politikbubblan i Stockholm. Till höstens val kandiderar Lisa till kommunfullmäktige i Linköping.

– Valberedningen frågade mig om jag ville stå på valbar plats till riksdagen. Jag svarade nej. Det hade varit en ära så klart. Men jag vill jobba som polis och jag vill inte vara borta från familjen flera dagar i veckan nu när jag har småbarn. Det är inte värt det för mig, säger Lisa.

Vad säger kollegorna om ditt politiska engagemang?

– Folk tycker att det är kul. Men det sticker ut, det fattar jag också. Jag åkte på ett pass med en kollega som sa att han inte kunde något om politik. När vi sedan åkte förbi en förskola började han prata om nedskärningar på förskolan där hans barn går. Det blev världens politiska monolog och analys.

Lisa tycker att det pratas mycket politik på jobbet. Men sällan om ”senaste Demoskop” eller huruvida det var rätt eller fel av L att öppna för SD-ministrar. Hennes bild är att poliser, precis som folk i allmänhet, har många fördomar om vad politiskt arbete i praktiken innebär.

– Grejen är att det inte är så himla svårt. Räcker du upp handen så kommer alla att dra i dig. Många tror nog att politik bara är tråkiga Ramlösa-sammanträden i kostym där inget blir gjort. Eller att man måste veta vad en propositionsordning är för att bli insläppt i rummet. Så är det ju verkligen inte. Politik är oftast väldigt verklighetsnära och levande.

Det finns också en fördom om Lisa som hon tycker inte riktigt stämmer.

– Många tror att jag ska vara väldigt woke. Att man inte får skoja eller använda vissa ord runt mig. Men ni skulle bara veta hur det lät när kamerorna och mikrofonerna stängdes av inom politiken. Vi hade ju också ett behov av att raljera och spy över saker.

Vad är den viktigaste polisfrågan i valet?

– Bra fråga. Det borde man ha tänkt på …

Lisa tänker efter länge.

– Som polis möter man många personer som faller mellan alla stolar. Personer som IGV-kollegorna kan köra till psyk flera gånger om dagen men som inte skrivs in för tvångsvård för att de inte uppfyller alla kriterier. Det kostar jättemycket polisiära resurser. På typ 40-talet hade många säkert spärrats in på mentalsjukhus. Vilket ju inte var så himla bra. Men den här gruppen finns fortfarande och det känns som att vi saknar en lösning eller i alla fall resurserna som krävs.