Annons

Annons

Polisens löner
– en principiell orättvisa!

Det här innehållet kommer från vår tidigare hemsida och kan därför se annorlunda ut.

Löneskillnaderna mellan landets polismyndigheter är stora. Så är det. Skillnaden mellan de mest och de minst betalda myndigheterna är för stor för att bortse ifrån och det har för mig aldrig presenterats någon förklaring som jag funnit hålla som godtagbart argument för denna sanning. Självklart ligger största förklaringen i att myndigheterna själva förhandlar lönen och med detta följer en historik som spänner över hela registret vad gäller dramatik, sanningar, halvsanningar och vandringslegender och ren dikt.

För att komma till min kärnfråga vill jag börja med att hänvisa till några rader ur en artikel i DN (2003-04-28) med rubriken ”Länspolismästare Gunno Gunnmo får sparken”. Gunno Gunnmo citeras i artikeln där det står att läsa: ”Rikslönetänkandet är förödande. Det är idag orimligt med lika löner. Självklart ska poliser i Stockholm, med hänsyn till arbets- och sociala förhållanden, ha bättre lön än poliser i exempelvis Åmål, poängterar Gunnmo.”

Ordvalen får väl Gunno Gunnmo själv stå för. MEN Gunno och övriga som ställer sig bakom denna uppfattning: vari ligger det självklara i att en polis i Stockholm ska ha högre lön än en polis i Åmål? Jag måste få fortsätta att fråga: vad är den gränsdragande skillnaden mellan en polis i storstadsregionerna mot en polis i de mindre orterna? Svensk polis har till skillnad mot många andra länders polis samma utbildning, samma krav på kompetens, likadana arbetstider, samma belastning på enskild polis både fysiskt och mentalt osv osv. Utan att räkna upp dem vill jag påstå att det sammantaget råder långt fler likheter, både i arbets- och sociala förhållanden, i arbetet som polis oberoende på stationeringsort än antalet olikheter. Så, återigen, var finns den avgörande skillnaden? Finns det någon som ta på sig och kan förklara detta för mig och för antagligen ett hyfsat stort antal poliser i Sverige?

Att ett rikslönetänkande skulle vara ”förödande”? Är det rädsla över att man öppet ska tvingas erkänna att vi faktiskt har principiellt orättvisa löneskillnader, för det är vad jag påstår att det är? Att erkänna en sådan sak innebär att man måste ta tag i frågan också antar nog vän av ordning. Jag ser framför mig hur man sätter mätetal på olika standardarbeten för svensk polis för att motivera denna skillnad ifråga om ”arbets- och sociala förhållanden”. För att kunna ange sakliga motiv till en löneskillnad måste man också kunna mäta ingående faktorer – annars blir argumenten bara tom retorik. För att leka med tanken: Vad skulle de olika mätetalen kunna bli för en utryckningskörning i centrala Stockholm gentemot en utryckningskörning mellan Lycksele och Storuman. För att fortsätta tankeleken: Vad blir de olika mätetalen på skillnaden i social situation att bo i Stockholmsregionen mot att bo i glesbygd eller mellanstor stad. Och då kära kollegor i Robertsfors: Då ska ni ha sämre lön då ni har lägre huspriser än kollegorna i Umeå. Då har vi med detta också fått ett lokalt sätt att använda mätetalen. Ett hållbart sätt att räkna om retoriska uttalanden till siffror? Naturligtvis inte. Lika självklart är det så att jag driver med den gode Gunnmos och dennes åsiktsfränders syn om att rikslönetänkandet är förödande. Men det var dom som började.

Jag tillåter mig själv att, Gunno Gunnmos dystra profetia till trots, komma med ett påstående att principen ”lika arbete – lika lön” borde genomsyra detta lands samtliga länspolismästares, löneförhandlares, polisstyrelsemedlemmars och fackliga representanters värderingar kring hur löneprincipen ska formas. Det är det enda långsiktigt hållbara förhållningssättet i frågan. Att man från fackligt håll, centralt såväl som lokalt, inte lyfter frågan tydligare är för mig mycket främmande. Jag upplever att man inte vågar lyfta blicken från innevarande RALS och se hur lönegapen sakta ökar mellan myndigheterna. Istället kör man fast i ändlösa diskussioner där man försöker definiera hur man fastställer karaktären för en snittlön. Man letar fram instrument som på ett mer överskådligt sätt försöker påvisa nationella löneskillnader bara för att återigen hamna i en diskussion där det framtagna instrumentets riktighet och validering ifrågasätts. För en polis som byter tjänstgöringsort från någon av storstadsregionerna till exempelvis Umeå, Luleå eller Östersund men fortsätter i samma tjänst och får en lönesänkning på några tusen kronor framstår löneskillnaden dock som uppenbar. För den polisen är skillnaden påtaglig i reda pengar och inte en fråga om vad det är som definierar en snittlön och vilka lönenivåer som ska användas i beräkningen av denna.

Konsekvenserna av denna principiella orättvisa med olika löner mellan myndigheterna är uppenbara. Som principiell orättvisa betraktad kommer den aldrig att bli rumsren i gemene polis uppfattning. Att inte göra något åt detta är indirekt detsamma som att acceptera dessa konsekvenser. Någonstans i processen uppstår så småningom i leden spontana aktioner som har sitt ursprung i uppdämd frustration och uppgivenhet. Där är vi redan idag. Dessa aktioner leder antagligen i bästa fall till att man åtminstone känner att man själv gör något konkret. För det är ju så vi människor fungerar: När något är fel försöker vi rätta till det. Svensk polis riskerar att ta skada om det här och var startas upp spontana aktioner för att göra sin röst hörd. Men behöver det gå så långt? Kan det inte bara få vara så enkelt att rätt ska vara rätt? Det handlar om att rätta till en principiell orättvisa.

Janne Bellander
Polisens ungdomsgrupp, Umeå.

Ämnen i artikeln

Detta är en insändare. Åsikterna är skribentens egna.

Dela artikel:

Facebook
Twitter
E-post

Är du intresserad av ett nyhetsbrev från Polistidningen?

The quick, brown fox jumps over a lazy dog. DJs flock by when MTV ax quiz prog. Junk MTV quiz graced by fox whelps. Bawds jog, flick quartz, vex nymphs. Waltz, bad nymph.

Andra läser
Mest läst