-Är du PK?
Frågan, som slängs åt mig på en skolgård i slutet av sjuttiotalet, ackompanjeras av ett snett leende.
Trots att jag fångar upp varningssignalerna går jag i fällan. I stället för att fråga vad klasskompisen menar med denna kryptiska förkortning, svarar jag:
-Eh, ja …
-Ha ha, du är privatknullare! jublar klasskompisen och skuttar iväg, medan jag står kvar och rodnar.
PK-frågan var lurig, för om man svarade nej betydde PK plötsligt något helt annat, som var pinsamt att INTE vara. Jag minns inte längre vad, men det betydde i alla fall inte politiskt korrekt, som det tydligen gör nu.
Vad skulle jag då svara på PK-frågan idag?
”Ja, jag försöker.”
Inte för att någon skulle fråga på det viset.
Och det blir inte så lite problematiskt att kalla sig politiskt korrekt när uttrycket används som ett skällsord för någon som inte förmedlar ”sanningen”.
Det är ju ändå sanningen journalistik SKA handla om.
Det är väl återigen så att svaret beror på vad som egentligen avses med PK.
Om det är PK att försöka komma ihåg att alla brottsmisstänkta – inklusive poliser – ska betraktas som just misstänkta, och inte dömas på förhand, då vill jag vara PK.
Om det är PK att se människan bakom uniformen, titeln eller ursprunget, då vill jag vara PK.
Om det är PK att komma ihåg att även respekterade professorer och välrenommerade kollegor kan ha fel och mytomaner kan ha rätt, då vill jag vara PK.
Därmed inte sagt att jag lyckas.
Eva Schoultz
tf chefredaktör
PS. Har nu fått ett mejl från en läsare som meddelar:
”Var man INTE PK var man INTE påklädd.” DS.
